Göteborgsposten – 23 oktober 1866, sida 2

hamrade på den med en styrka som hundra dubblades af fruktan. Slutligen gaf låset efter I det ögonblick han skulle gå ut ur por. ten, fann han vägen spärrad af en lefvande mur. Menniskomassan som han hört på långt afstånd stod nu utanför, rasande, förbittrad och fordrade hämnd. Innan han kunde urskilja deras rop eller hinna känna igen ett ansigte, blef han bunden af kraftiga händer. — I lagens namn, ropade en rättsbetjent högtidligt. Bokhallaren stöd alldeles tillintetgjord och lät taga sig utan att göra något försök att fly. Man förde honom bort från porten och öppnale denna helt och hållet; tre likbårar, behängda med svart, blefvo synliga i hopen. Då Naigeot igenkände sin svägerskas och de båda bokhållarnes lik, utstötte han endast ett anskri, ett hvinande förfärligt anskri: det var vanvettet som segrade öfver hans förnuft. — Ja, ropade folket rasande, han är den skyldige, han är mördaren! — Man har sett honom komma ensam tillbaka och dölja sig i mörkret, som mördare bruka ! — Han hade glömt att floden skulle uppenbara hans förbrytelse genom att bringa liken fram igen!