Göteborgsposten – 23 oktober 1866, sida 2

bort till liket för att göra en sista ansträngning att komma bort. Men han kunde ej uthärda att röra vid denna liflösa kropp, vid letta isande vatten, utaf hvilket hvarje droppe wycktes genomtränga hans märg och ben; han stannade liksom stött tillbaka af en oöfvervinierlig makt, och han tryckte sig fast vid vägsen för att ej falla. Sålunda gingo timmarne, långa som evigeten, förfärliga som århundraden i helvetet. Slutligen hörde Naigeot i nattens djupa ystnad ett svagt buller, i början långt borta, lerefter allt närmare, 1 det det drog fram geom stadens gator. Detta tecken till lif gaf honom förtviflans nod; han störtade fram, stötte våldsamt omull liket, ryckte bankonoterna och nycklarne ir händerna på det och sprang ned mot inängen till magasinerna. Han sökte efter låset, men hans ögon voro örvirrade; han trefvade efter det med händerna, men hans händer skällfde. Bullret kom oupphörligt närmare. Det lät som om en oerhörd menniskomassa ned rop och skrik samlade sig utanför huset. Naigeot brukade sin nyckel med feberaktig fver, men det lyskades honom ej att låsa upp. JA grep han i porten och skakade den; han