Göteborgsposten – 22 oktober 1866, sida 1

högst väsentligt inverkade på Donaufurstendömenas öde vid konferenserna i Paris. Ian var anställd som legationssekreterare i Athen, då Februari-revolutionen 1848 utbröt. Sedan han förbundit sig vilja tjena republiken, fick han öfvertaga gesandtplatsen i Greklands hufvudstad. Straxt efter statskuppen inkallade Ludvig Napoleon, som lärt värdera Thouvenel, honom i utrikesministåren, för att leda de politiska ärendena derstädes. Drouyn de Lhuys var då utrikesminister, och när han reste till Wien, för att deltaga i konteronserna derstädes, öfvertog Thouvenel hans portfölj. Här vann han kejsarens gunst genom den skicklighet, hvarmed han förstod att sätta makthafvarens idöer i den mest fulländade diplomatiska form. Hans vidsträckta kunskaper och fina takt gjorde honom synnerligen lämplig för den svåra gesandtposten i Konstantinopel, dit han begaf sig år 1: Der blef det hans förnämsta uppgift att försvaga Englands inflytande i divanen. Han lyckades verkligen få bort Stratford de Redelifke, som så länge håfdat Englands ötvervigt si Orienten. Det berättades på sin tid, att i i Konstantinopel de förhandlingar inleddes mellan Thouvenel och engelska gesanten Bulwer, vom förde till en öfrerenskommelse mellan England och Frankrike i afseende på Italien och hade till följd det mellan England och Frankrike senare alslutade handelsfördraget, hvilket skulle bli inledningen till ett allmännare antagande af trihandelns principer och dessas tillämpning. Grefvo Walewski, som då var utrikesminister, förmåddes slutligen draga sig tillbaka, emedan han fann, att en underordnad bakom hans rygg ledde och afgjorde de vigtigaste trågor. Den 4 Jan. 1860 blef Thouvenel utrikesminister, men kunde först d. 22 samma månad hinna till Paris från Konstantinopel. Utan alt vara fästad vid något parti, uppträdde Phouvenel med en fasthet och energi, som rittnade om, att han käntpade för sin öfvertygelse. Under den tid Tuouvenel var utrikesminister (till d. 15 Okt. 1862) strälvade han irigt och allvarligt för nationalitetssaken, A utveckling då representerades af Italien. Oräkneliga voro de försök, som han gjorde, för att ustadkomma försoning mellan påfven och italionarne. Not alla satte påfven sitt Non possumus, tills slutligen de radikala italienarno ej längre kunde hålla sig tillbaka och Garibaldi åter lät sig hänföras af sin sosterlandskärleks eld till att göra ett anlopp mot Rom, i tanke att kunna skapa en stor tolkarmå, mot hvilken fransmännen i Rom svårligen skulle kunna. bruka sina vapen. Det i grunden ädla försöket strandade vid Aspromonte, der Garibaldi. nedsjönk, träffad af en landsmans kula. Thonvenel, som insåg, att Frankrike genom sin occupation at Rom befann sig uti en skef och tvetydig ställning, hvilken det ej länge kunde behålla, var ifrig i sina nya försök att åstadkomma en försoning mellan påfven och Italien, ehuru älven nu utan framgång. Slutligen uttalade sig Thonvenel i en skrifvelse till kejsaren öfver situationen och den at denna föreskrifna politik, Ilan framhöll häri, hurusom Frankrike måste, på grund al de faror, som Italien med så manliga ansträngningar nyss undsluppit, och at påfvens otörändrade hållning, fullfölja en annan politik, an den dittills följda, och utträda ur en ställning, som var så falsk, att densamma omöjligen kunde förlängas. Ministern bad vidare om tillåtelse, att så offentliggöra de aktstycken, som skulle visa Frankrikes oatbrutna forsoningsbemödanden och jemväl det emottagande, som dessa bemödanden funnit i Rom. Han ville, att detta offentliggörande, som kulle visa den stora allmänheten den verkga ställningen, ätven skulle bli en sista varning för det förblindade hotvet i Rom. Om lev ej heller ville taga någon kännedom härom, ansåg ministern det vara bäst, att med illhjelp af Italien allena försöka den lösning, vars antagande påtven och dennes rådgifvare å envist vägrat. Thouvenel slöt sitt bref ned den förklaring, att han, i händelse kejsaon ej biträdde denna hans åsigt, begärde sitt efsked. Hela Europa atvaktade då med den störta spänniug en lösning al den romerska frå . san och alla väntade på hvad Frankrike skulle aga för ett steg. Aktstyckena blefvo emelertid oflentliggjorda och gjorde det största ppscende. Alla menade att Napoleon skulle ö !