Göteborgsposten – 20 oktober 1866, sida 1

historisk Synpunkt, och, 4 oetAngadåste adl alla: hlåstrumpans blodcirkulation i förhållande till Göteborgs skuggsida, 0.18. v. Apropos befängdheter, så se här ett med diplomatisk noggrannhet afkopieradt utdrag ur ett kärleksbref at den gamla goda sorten, hvartill det äkta, veritabla originalet finnes il vår pekoraliesamling: — strand d. 12 Sept. Jag får nu här mäd skriva några rader tell baka du beder J dett bref att jag intte skall vara lesen du säger att du har någtt i dett hiertta men har du någen känsla i dett hiertta så må han en gang vakna — — du säger att du inte vel lemna mig som en oven men du får lemna mig som en ven men dett får bli vid graven der skall du få lemna mig för där är min tid snart nalkande ock dett går mäd sorg till slutt ock Jag haver för bannadt min födelse dag i dag ock dett blir till livets slut — — i stället för din hierttans bild har varitt för m g en glådie så är dätt nu en plåga — — snart kan hända att Jag sluttar mina dagar ock då kan skje att en tår af dett sten hårda hiertta kan röra sig men då är dätt för sent men då kan hända att de tårrar kan tränga dig i hierttat som du har prässat ur mett hiertta — — — Jag får slutta för denna gång mäd en skär hälsnig från mig tell dig. Jag ser vad mig kan skelia ack om Jag låge uti havets strida bölia J stället för dig så blir hon min brud A. D—m kan hända Jag met nam for den sesta gang Teknar. 0 trohet! Du är stor i Norden, skulle man kunna utbrista med tanken på den förtviflade älskaren, som hellre vill slutta sina dagar än skelias från sin ven, hvaremot den trolösa, som gittat försaka så mycken kärlek, väl förtjenar att man förändrar Oehlenschlägers sköna ord till: Otrohet, du är stor i Norden! Vattenledningsfrågan har under veckan förevarit till behandling å ett hos stadsfullmäktige hållet förberedande sammanträde, dervid, hugneligt att omtala, den åsigten tycktes vara fullt stadgad, attien vattenlednings snara anläggande bör anses som en lifsfråga för vårt samhälle. Måtte den nu också snart blitva beslutad och komma till stånd utan alltför långa och vattenhaltiga anföranden från ett visst håll. Systrarne Nerudas förtrollande musik har ånnu on gång satt våra musikälskare i eld och lågor. Att deras spel ännu ega samma tjusningskraft bevisade nogsamt det varma bifallot vid gårdagskonserton. Det sattades endast, att brodren Frans Nerudas smältande violoncelltoner hörts ljuda i några af de förträfliga onsemblesaker, hvars beundransvärda utförande väckte allmän hänförelse vid de talangfulla syskonens första uppträdande härstädes. Det finnes en dame i Göteborg, hvars toilette i sanning måtte kosta ganska vackra styfrar, och som måste utgöra en källa till förtviflan för alla våra öfriga eleganta damer. Icke nog med att hon byter om de magnifikaste pariser-toiletter flera gånger om dagen, hon sätter icke heller sitt ljus under ena skäppo, utan exponerar sin elegans med en nässan oförsynt öppenhet. Ni rodnar min nådiga, ni lägger tidnipgen ifrån er; af nåd, var lugn och fortsätt läsningen, ty vi mena helt enkelt — mode-dockan i hrr Rud. Benecke Å Ci:is butiksfönster. Denna dame är emellertid icke ensam om att exponera sig; i ett annat fönster, tillhörande en af våra äldre ackrediterade manufakturbutiker ser man äfven en dylik mamsell, som dock oartigt nog vänder frånsidan af sitt ampla jag åt publiken; hvem vet, kanske är hennes framsida, i motsatt förhållande till folksagans rå, någonting belt annat än ansigte, eller kanske skäms hon smått öfver sin toilette, hvilken i elegans ingalunda täflar med den omtalta damens. Allt detta lemna vi derhän, särdeles som den stackars, vi hade så när sagt menniskan redan fått sina fem och tjugo på ryggen. Hvem har ej någon gång kännt sig rörd, när i romanen eller på scenen framställts den högtidliga scenen, då den unga novisens rika lockar falla för den fromma klostersysterns obevekliga sax. Doft ljuda orgelns toner, dystert flämta de vigda ljusen på altaret, döfvande stiga ångorna upp från rökelsekaren, och då den sista locken faller, sliter den unga jungfrun sista minnet af den törföriska verlden utanför klostermurarne med makt ur sitt hjerta och sjunker förkrossad och badande i tårar ner till altarets fot. Inte sannt, det är ju så det går till, mitt herrskap? I våra dagar ha vi, hos oss åtminstone, inga kloster, och inga nunnor heller, och med lockarne tyckes det äfven vara som det kan, att döma af de osmakliga och ofantliga löshårstingestar, hvilka det alltbeherrskande modet gifvit våra damer mod att släpa med sig inom och utomhus. Också var det icke om damerna vi nu ville tala. Vi ville helt enkelt berätta en liten sann historia, som nyligen passerat härstädes. A ett af våra större fabriksetablissementer har för snygghetens vidmakthållande införts den välbetänkta anordningen, att alla vid detsamma anställda, små och stora arbetare, måste bära kortklippt hår. Till den ene af fabrikens egare inträdde så häromdagen en liten rosenkindad, ljuslockig tolfåring, som nyligen blifvit anställd vid fabriken och anhöll med tårar i ögonen att få tala vid patron. — Ivad vill du, min gosse, och hvarför gråan sr APO 2 AGAA