Göteborgsposten – 19 oktober 1866, sida 2

svann plötsligt, uppslukad af en hvirfvel, och ekot återgaf det ohyggliga ljud, som flera tunga kroppar framkalla genom att falla i vattnet. Ett ögonblick herrskade fullkomlig tystnad Floden tillslöt sig ater skummande öfver sitt byte. En kantrad båt med botten i vädret och tva åror simmade på ytan likt vittnesbörd om olyckan. Derefter visade sig en ensam menniska som lyckades att vända baten rätt igen. Han fattade en åra och styrde in mot land. Denna gång lät han icke sin båt drifva omkring på vinst och förlust; han rodde den framåt så hastigt, som om han fruktade för att bli förföljd. Knappt hade han rott ett par famnar förrän han plötsligt stannade i sin fart. Ett genomträngande skri klöf luften och tvenne händer grepo krampaktigt fast i baten. Han for förfärad tillbaka, som om bödeln sjelf. hade fattat honom. — Sväger ... svåger ... hjelp mig! ropade enkan i sin dödskamp. Naigcot sag på henne med förfärade blodsprängda ögon; han betänkte sig ett ögonblick, en sekund ... Derpå lyftade han aran och guf henne ett våldsamt slag på hutvudet, stötte henne ned i vattnet och fortsatte sin slykt ännu hastigare ... .