Göteborgsposten – 19 oktober 1866, sida 1

— Det är er tur att ro nu, hr Naigeot, ropade Månard och kastade pustande årorna ned i båten. — Uff! det är ansträngande i längden! Naigeot tog mekaniskt plats i förstäfven och stack årorna i vattnet, beständigt upphetsad af sina feberaktiga tankar; derefter började han att ro båten framåt, men alldeles oregelbundet och med afbrutna årtag. Båten gick alltså framåt, men lyftades än på toppen af böljorna, in hotade den med att kantra till följe af de oförsigtiga rörelserna. — Hvad ni ror dåligt, kära svåger, sade enkan. Detta är icke någon lugn flod om femton famnars bredd! Här finnas skär och klippor; akta er för dem ! — De mest öfvade sjömän frukta Mississippis mynning i dåligt väder, tillade Månard. — Styr till venster, styr till venster, der är en hvirfvel straxt bredvid. Naigeot rörde skälfvande armarne. — En hvirfvel ... klippor ... skär... Om vi kantrade! tänkte han. — Jag kan simma, jag ... jag ... jag kan simma. — Håll! jag vill taga årorna tillbaka! Hör ni! skrek Månard och sprang upp från sin bänk. Ännu ett årtag till höger och vi stranda — Gif mig år ... Slutet af meningen förlorade sig i ett skrik som fyra olika stämmor utstötte. Båten för