Göteborgsposten – 19 oktober 1866, sida 1

och försvann derefter för att framträda med ännu starkare färger. och båten skar vattnet och ilade fram emot ön, blidt vaggad af böljorna; himlen var ännu beständigt klar och blå, och långt borta hörde man larmet från hamnen, hvilket dog bort i den milda hafsluften. Naigeot stirrade vildt på sin svägerska och de båda Pokhållarne. — Åndtligen, hviskade frestaren inom honom, ändtligen har du dem! ... De äro här i ditt våld ... Du kan med ett enda slag tillintetgöra alla de lefvande hinder som äro i besittning af din rikedom och lycka ... Ännu en timma, ännu ett ögonblick ... och ditt öde är afgjordt ... Du skall för beständigt vara fastlänkad vid ditt usla lif ... Du skall råka Louise och du skall föra henne tillbaka till en annan. Slöa tröga menniska! — Men stanna! ropade plötsligt en upprorisk stämma inom honom, hvad vill du då göra? Vill du döda dem? . Vågar du göra dig till mördare? Samvete! samvete! förfärliga makt som hvilar på botten af menniskans själ likt ett eko af den eviga rättfärdigheten! Samvete! Guds redskap, som uppfordrar förbrytaren till att betala sin skuld! obarmhertige hämnare, oböjliga Nemesis, cherub med det flammande svärdet, hvilken skiljer dygden från lasten. Samvete! samvete!