Göteborgsposten – 18 oktober 1866, sida 1

— Från den lyckliga tid, sade han, då jag ännu var barn och då Dominique lärde mig att simma utefter Seinens stränder. Man begaf sig alltså i väg. — Nå, kan ni simma, hr Naigeot? sade Naudin och tog årorna. — Simma kunna ju alla, fastän mer eller mindre väl. — Ja, jag vet icke, huru jag är beskaffad, men jag har aldrig kunnat lära det. Tänk er blott, jag har verklig vattenskräck! Så länge jag är i en båt med åran i handen, så går det ändå an; men då jag skall röra mina armar och ben och bära mig åt som fiskarne, så förlorar jag alla mina krafter. Jag blir svag som ett barn. — Det är besynnerligt, anmärkte Naigeot, isynnerhet för en som bor i en sjöstad, ty ni mäste ofta haft tillfälle att öfvervinna denna svaghet. — Man har gjort allt möjligt för att vänja mig af dermed; mina vänner och bekanta ha ofta gjort narr af mig, men intet har hjelpt . och nu är det min själ icke tid att lära sig det, tillade han leende. — Äh, hvarför icke! bättre sent än aldrig. — Ja, men nu är han icke rörlig nog dertill! sade Månard. Tror ni till exempel att man, då man i fyrtio år sutit på kontor, då