Göteborgsposten – 16 oktober 1866, sida 2

Fran Utlandet. Det sinnes i Nordamerikas Förenta Sta ber en sida, som är at stort intresse, isynner het så nyss efter ett oerhördt inre krigs al slutande, neml. den finansiela, som bäst visar ötver hvilka ofantliga hjelpkällor den nord amerikanska republiken kan förfoga och hurt elastiskt den utvecklar dem. Folket i För enta Staterna befinner sig nu i samma ställ. ning som en person, hvilken plötsligt blifvit rik. Det vet ej, hvad det skall gora med sina penningar. Det beräknas, att regerinsens behotver under sista borgerliga kriget skapade en penningstock, lika stor som landets nela valuta vid den tid då kriget började, och att denna penningstock i form af regoringsobligationer och skattkammarnoter utdelats bland folket, utan att någon motsvarande verklig valuta tillagts landet, på hvilken den skulle kunna grundas. 2, 700 millioner af denna tillökade penningstock figurerar nu i form at nationalskuld, men ingen är så blind för sanningen, att han skulle säga, att en enda dollars verklig valuta under kriget lagts till husen och jordegendomarne samt varorna inom landet. Tvärtom, Förenta Staterna år 1866 äro, jemförda med Förenta Staterna år 1860, fattigare genom den torstörda egendom, allt det afbrända krutet, Söderns förödelse och alla de arbetsföra män som dödats. Mon med mindre verklig egendom har dock Förenta Staternas befolkning nu åtminstone 3,000 mill. dollars mer i penningar, än den hade år 1860. Pappersmyntet är för alla, utom för de fattigaste klasserna, cn dålig vara; man vet ej hvad man skall göra med det; man betalar oerhörda priser tör allt hvad man äter och bär på sig, för rum och all litvets komtort; man betalar utan knot höga skatter och gifver frikostigt till politiska och menniskovänliga ändamål. Mycket gitves ut och föga verklig valuta tås i stället. Marknaden är otverfylld med penningar, som söka att bli placerade, och af detta skäl begär ett stort parti, att skattkammarsekreteraren skall inställa betalningen af den offentliga skulden, emedan de 10 mill. dollars af densamma i månaden, som han betalar, med detta belopp minska landets säkra placeringar och öka ötverflödet i penningmarknaden. Under kriget undveks sorokningen af den förstora penningstocken derigenom att staten sjelf var den store lanaren och slukade minst 700 mill. dollars om året, men nu, då det som under fyra år varit vana förändras och regeringen, från att vara lånare, plötsligt blir utbetalare, nu märkes skilnaden. Lägg härtill, att den ständiga etbersrägan utifrån efter amerikanska säkerheter gör fältet ännu mindre för säker placering inom landet och att, i töljd af ötverflödet på penningar, alla jernvägs-, bank-, statsoch stads-papper och obligationer hatva en ständigt stigande tendens. Ej heller kan man örverblicka slutet, ty regeringen vill tramgent afbetala på skulden, sålunda ständigt ökande beloppet at penningar, som söka placering, och regeringens lån äro så populara ute, alt efterfrågningen synes skola fortfara, tills hela emissionen af 5,20 obligationer ötverflyttats till Europa. Med detta stora ötverflöd på pappersmynt synes naturl. dagen för åverupptagandet af betalningar i klingande mynt uti Amerika vara långt aflägsen. Flertalet af befolkningen önskar troligen icke detta, alt döma af majoritetens uttalanden inom kongressen. Eftersom den hemligheten upptäckts i den amerikanska national-bankakten, att landets hela banksystem kan utföras utan en enda dollar i klingande mynt, och då bankerna uttärda mera pappersmynt nu, än då en speciebasis var nölig, är det lätt att antaga, att Förenta Staternas 1,650 banker äro emot det klingande myntets återtagande. Köpmän, som köpt vavor på kredit, önska det icke, at det naturliga skäl att betalning i guld för hvad de köpt ned i värde lägre stående pappersmynt skulle krossa dem. Protektionisterna önska det ej, och importörerna i Newyork äro kanske de enda, som önska speciebetalningen. Att gå illbaka till denna skulle vara att upposkra några tusen millioner dollars i skenbar rikedom ne landet och föra detta tinhaka G otöllnn — D