Göteborgsposten – 16 oktober 1866, sida 1

Islandet och så vidare utefter promenaden, hvilken det ju är brukligt att gå i ändan ett par gånger om dagen. Ni öfverraskas genast af det mörker och den tystnad, som herrskar dernere; ni ser er om; ni hör endast det vemodiga sorlet af de fallande dropparne ur vattenkonsterna i dammen; ni hör forsens vilda fall; men ni hör icke någon musik, som ni ju är van att vid denna tiden få höra der nere; ni hör icke de glada skratten från de muntra ljushufvudena kring borden eller från de kortkjo— aj! — ni hör icke de ständiga ropen af: kypare! en skarpskytt! två toddar! o. s. v.; — nej, ni höringenting af allt detta, men, hvad värre är, ni ser ingenting heller. Slocknat ha de röda lamporna, som redan på långt håll så vänligt vinkade er ett välkommen, försvunna äro de trefliga borden med sina soffor och stolar, hvilka så ofta fingo det nöjet att uppbära er ljutva lekamen, borta är Årotundan och stängda äro dörrarne. Ni står ensam — tout å fait! — ensam med er sjelf och ert — samvete, höll jag på att säga. Nå ja, hvarför icke? Möjligen kännes en viss liten stickning i dino venstra sida; tro då, att det är samvetet, som säger er, att ni borde ha oftare dragit fördel af den njutning, som en toddy och en mild, ljum sommarqväll skänker oss; tro, att det är samvetet, som vill varna er för, att nästa sommar göra er skyldig till samma uraktlåtenhet mot er sjelf; tro detta och önska — att det redan vore vår igen. Flustret är således stängdt för i år, och med en viss känsla af vemod och saknad (ni hade väntat kanhända, att få er en toddy dernere!) vänder ni åter era steg mot staden, går öfver Islandsbron, och hur ni nu går och går, så kommer ni slutligen till Kullan, detta ställe, som, enligt Upsalatidningens (Sundvallsons) påstående, så mycket erinrar om Hasselbacken, om man undantager detta senares natursköna belägenhet, hvilken ju är omöjlig att åstadkomma på ett sådant slättland, som trakten kring Upsala, tillägger han förståndigtvis. (Ni måste medge, att hr S. har en ovanlig förmäga, att upptäcka likheter, der vanliga ögon knappt nog kunna märka ett spår af dylikt.) Ni går in på Rullan, men äfven der är folktomt; i den blifvande vinterträdgården, (jag skall omtala den i sinom tid) ser ni visserligen ljus, men endast några få personer. Det höres genast på det dofva, mullrande ljudet hvad de ha för händer: de rulla klot, d. v. s. slå käglor. Låt oss titta in genom rutan! Ah, det är smålänningar! Jag anade det. Men hvar finnas då alla menniskor? säger ni. Jo, min bäste, gå in på krog — schweizerierna inne i sjelfva staden, glänta på dörren till Wassmuths eller Nordbergs eller Gästis, och ni skall finna der hvad ni förgäfves sökt på Rullan eller Flustret. Ni skall der se dem sitta — nå ja, det kan nu vara detsamma med att stiga in; en annan gång kanske att jag skall följa med er och se litet på studentlifvet i källarsalen; det kan möjligen erbjuda mången rätt intressant företeelse. Nu får ni nöja er med att veta hvar ni skall söka era bekanta, ifall de ej träffas hemma. Och hvarföre söker man dem här och icke på Rullan, som dock är betydligt refligare, hvad lokalen beträffar? Jo, ser ni, le våga icke att sitta ute, som det heter, y — hösten är kommen! — Hvilket skulle devisas! Ingenting ondt utan något godt med sig, ir ju ett gammalt sannt ordspråk. Hösten är commen, och om den också har tillstängt Flutret, så har den dock å andra sidan på vid safvel öppnat Thalias tempeldörrar, som man 1 ww ,