Göteborgsposten – 15 oktober 1866, sida 1

är mycket klar och det står ej i min makt att göra nagon ändring deri. Naigeot var alldeles bedöfvad af denna logik, som föll ned öfver hans drömmar om lycksalighet som ett iskallt bad; han gret af raseri da han fann sin vanmakt. Ifall han gifvit efter för sina lidelser, så skulle han ha strypt denna qvinna, som med sina lugna, kalla ord tillintetgjort alla hans förhoppningar, som rest en oöfverstiglig mur för hans önskningar och för beständigt inspärrat honom i de dammiga kontor der han alltid lefvat; men nu var den slöhet och likgiltighet för lifvet, som fordom hållit honom qvar der, försvunnen, och längtan efter att njuta af lifvet hade vaknat hos honom. Han ville protestera, ty han sträfvade ända till det sista emot att finna sig i sitt öde; men fru Naigeot reste sig, för att ej längre fortsätta detta obehagliga samtal. — Iänk er för, kära svåger, sade hon då hon gick, och ni skall sjelf inse att jag har rätt. Dessutom skall jag göra er ställning här så behaglig för er som möjligt, och tillochmed när min dotter och jag äro resta skall ni vara lyckligare här än i Frankrike. (Forts.) j