Göteborgsposten – 11 oktober 1866, sida 1

A EE — detta hänseende ej svårt att påpeka, huru Europas utveckling går i riktning mot en ordning enligt nationalitetsiden och beslägtade stammurs broderskap. Hvad som kan invändas mot denna framställning är snarare, att denna utveckling är så påtaglig, attingen behöfver uppmärksamgöras på hvad hvarje menniska kan se för sina ögon. Det är onekligt, att det är i anledning af en national sammanslutning, som nästan hela vår verldsdel befinner sig i ett jäsningstillstånd, hvilket på många ställen öfvergått till en kamp, som återgen nästan öfverallt ledt till de nya grundsatsernas seger. De statsmän, som inskrifvit den nya idens märke på sin fana, hafva fått den allmänna meningen med sig. Under detta banr äro stora bataljer vunna, hvilka bräckt det segaste motstånd hos de trögaste styrelser. Kanonens dån har trängt omvändande in i de öron, som tillstoppats för alla folkens böner och voro döfva för alla förnuftsskäl. Mångenstädes har redan den mest obetingade seger vunnits. Ty ingen kunde anföra något betänkande mot den nya tidens fordringar. Dessa hade förkämpar, hvilka voro redo att dö för den nya tolkliga statsbildningen. Sålunda har i sommar Italiens enhet blifvit fullbordad med införlifvandet af det berömda, fosterlandsälskande och hjeltemodiga Venedig. Det splittrade Tysklands enhet är så nära sin fullbordan, att man ej längre spörjer om den skall bli till, utan blott om, buru. De, som hatva förtroende till menskligbetens framåtskridande, finna häri en naturligt mognad frukt af århundradens andliga kamp och arbete. För dem, som endast betrakta ögonblicket med dess högmodiga Goliatsskrämbilder, är det ett vidunder. Att en af Europas mäktigaste stormakter, Österrike, skulle i ett nu hafva öfvervunnits, ja, förlamats och sönderkrossats, var oberäknadt. Men att Frankrike och Ryssland ej genast skyndade fram, för att antingen släcka branden eller plundra de brinnande husen, detta är någonting obegripligt, som alla verldens kloka män skulle för fyra månader sedan hatva förklarat för en ren omöjlighet. Så stort var förtroendet till den dynastiska statsorganisationens makt. Så öfvertygad var man om, att de stora rikenas angreppskraft endast skulle vid gifvit tillfälle blifva begagnad i den egennyttas och äregirighets tjenst, hvilken likasom gjorde det till sin uppgift, att håna folkens känslor och söndertrampa deras önskningar, derför att den aldrig väntade sig finna motstånd eller styrka, utom hos de bestående staternas organiserade krigshärar. I stället för detta gamla fiskande i grumligt vatten förmedelst begagnande af jemnvigtslärans godtyckliga tolkningar, i kraft af hvilka de större staterna skulle regera öfver de mindre såsom lydriken, har nu icke-inblandning antagits som den internationala politikens grundregel. Den måste vara den rättvisaste, eftersom hvarje folk betraktas som en sjelfständig medlem af det menskliga samtundet. Ty då skall det åtnjuta rätt att sjelft afgöra, hvad som skall gagna dess behof. Grannarne anse det nu klokast att öfverlemna åt hvarje folk, att sjelfständigt ordna sina saker. Erfarenheten har neml. visat, att ingen påtvingad restauration eller annan inblandning kan grunda en varaktig fred. Folkviljan arbetar alltid på kullkastandet af en sådan utlandets styrelse. Den kan derföre ej heller vinna en sådan fasthet, att den ken försvara sig eller hjelpa sina bundstörvanter och beskyddare. Visserligen har man just under de senaste tiderna sett fransmännens kejsare handla i strid mot dessa tidsålderns grundsatser ge