Göteborgsposten – 10 oktober 1866, sida 1

För att bemöta det klander, som uttalats öfver de förhöjda entråpriserna på de Kongl. teatrarne, har direktionen upplyst, att anledningen till prisförhöjvingen, som allenast gäller amfiteatern och blott utgör 50 öre pr biljett — är den löneförhöjning, som en del sujetter betingat sig. Dermed är klandret afväpnadt. Men detta hindrar icke, att ganska många, som i alla fall icke begagna de dyrare platserna, fortfarande vredgas öfver prisförhöjningen. Emellertid är det ett faktum, att teatrarnes finanser äro i samma författning som landets i öfrigt och att bristen i de förra får tillskjutas af kongliga familjen. Våra konstdomare af strängaste slaget är så lagom belåtna dermed, att Familjen Benoiton-(2) och Den sköna IIelena forttarande äro kassapjeser. Men då publiken tycker om dessa pjeser, så tå konstdomarne gifva sig till täls, och till ersättning härför smågräla vid lägligt tilltälle på teaterdirektören, under det att publiken gått skottfri. Man har iakttagit, att hvarannan direktör står väl hos publiken, oller rättare sagdt hos konstdomarne. Baron Bonde omfamnade dem och var deras gunstling. Hr IIyltäön-Cavallius, parvenyen?, höll sig rak, men stukades omsider. Baron v. Stedingk var älskvärd, och blet mera populär än baron Bonde. Hofmarskalken af Edholm är således i tur att komma i ogunst att bli bastonerad och blir det nog i stadgad ordning. Få se om hr af Edholm med sin -Afrikanska kan tjusa publiken, blidka recensenterna — dessa finkänsliga varelser — och bereda teaterkassan en god inkomst. Om gamla märken stå, så bör vintersäsongen bli god. Alldeles motsatt med i landsorten, der de nomadiserande teatersällskaperna göra klena aflärer, då penningebrist råder, har man här iakttagit, att teatrarne treqventeras ganska tlitigt, oaktadt, kanske rättare sagdt, tillföljd af dessa benningekriser, som numera äro nästan permanenta. Man gör ej dessa kalaser, som äro så ofantligt dyra, man lefver mera en famille hemma och tager ej emot, men man visar sig en famille på teatrarne, ty man har alldeles icke gått i kloster, och det är ju berömvärdt att uppmuntra talangen. Emellertid har den elevteater, som jag i ett töregående bref omtalte, icke blifvit så uppmuntrad i landsorten, som dess direktör med skäl väntat. Beklagligtvis ankom detta teatersällskap till Södertelge midt under den pågående valstriden, i hvilken, som ni torde minnas, häradshöfd. Isberg dukade under. Förgäfves gaf sällskapet de bästa, de mest hjertslitande pjeserna i sin repertoir; efter tre representationer, inför en låtalig, men tacksam publik, befanns direktörens fond vara konsumerad, dekorationerna qvarlemnades på valplatsen, och direktören —— —