Göteborgsposten – 9 oktober 1866, sida 2

ställningen, och dessa damer använde sitt mest förföriska koketteri mot den gamle bokhållaren. Naigeot berusade sig af sin lycka och hängaf sig helt och hållet åt bordets glädje, åt den Ulmänna. stojande munterheten och åt damernas älskvärdhet, som ändtligen utplänade madame (jobains majestätiska behag ur hans hjerta. Han lefde som han aldrig förr hade lefvat Hans blod strömmade som eld genom hans ådror, och hans puls slog hundra slag i minuten. Man skulle kunna tro att hans kropp delade hans själs föryngring, så rask och kraftfull såg han ut. Hvilken källa till föryngring är dock ej lycka och hopp. Han var den siste som lemnade bordet för att gå till sängs; berusad af den allmänna upphpbenheten, förtrollad, vild af glädje, önskade han beständigt mera rikedom och nöje. Slutlisen gjorde sömnen ända på dessa häftiga, unglomliga lidelser som kommo tretio ar för sent; Naigeot slumrade in och drömde om Sardanapali stabud och Muhameds houris. Nästa morgon då han vaknade i det kalla nakna rummet, som egnade sig så föga att uppväcka fantastiska föreställningar, trodde han att alltsammans blott varit en dröm. Men så småningom fattade han sanningen, och de tusen nya töremål som lågo kringspridda i rummet öfverbevisade honom om att det var verklighet. (Forts.)