Rättegångsoch Polissaker Från Stockholms län. Vid Wäåddo och Häfvero tingslag har nyliger ett mål afdömts, som är egot nog, och i så mått anmärkningsvärdt, att man deraf erhåller ett be. grepp om beskaffenheten af den andliga verksam. het, som en och annan prest utöfvar inom sin församling, mera till dess demoralisering och skada, an gagn. Hos domkapitlet i Upsala hade skolläraron i Singö J. W. Kjällin angifvit v. pastorn J. O. Bredenberg, dels dersore att denne på en juldans, äfvensom vid ett annat tillfälle skulle varit af starka drycker öfverlastad, dels derfore att nämnde andans man upprepade gånger skulle haft hotande utlåtelser mot Kjällin samt en skepparo vid namn Lindqvist. Domkapitlet remitterade angifvelsen till vederbörande landshöfdingo-embote, som förordnade landssiskalen Nyman att tilltala pastor Bredenberg inför rätta. Vid första råttogängetillsallet bestred pastor Bredenberg de mot honom gjorda angifvelserna. Unier de följande rättegångsdagarne hördes flera vittnen å Kjällins sida och ett par å pastor Bredenbergs, nemligen f. kyrkovärden Jan Persson i Söderby och dennes hustru. Mot dessa senare anfördes jaf af Kjällin. Vi citera ur protokollet do ordalag, i hvilka dessa jäfsanmärkningar framställdes uti en af Kjällin ingifven skrift: och som förre komministern Bredenberg inkallat kyrkovärden Jan Persson i Söderby och hans hustru som motvittnen, får j g som jaf mot dem anföra, att denne man på allmän kommunalstämma med Singö församling d. 30 sistl. Juli bland annat yttrade följande: IIe, kunna vi gå sta och lägga fingra på boken och svärja på, karlar, att preston (Bredenberg) into har försummat gudstjensten någon Söndag här i kyrkan. Och då alla hapnade af fasa, utropade slutligen v. pastor Bredenberg sjelf: kjol det var första Söndagen i Adventet likväl, hvilket Jan Persson icke torde förneka och hvarpå jag dessutom åberopar nämndeman Pehr Söderblom, stämmans ordförande, och bergsprängaren A. G. Andersson i Backby, som bevis, jemto alla då närvarande, och då härtill kommer att Jan Persson och hang hustru äro mina uppenbara ovänner och argaste fiender, hvilket allt ar inom församlingen allmänt kända saker, så jäfvar jag dem härmed. — Jäfsanmärkningen godkändes icke, enär som Jan Persson och hans hustru upplystes, att de ej egde någon rättegång mot Kjällin, mot hvilken de föröfrigt förklarade sig vara ovänligt sinnade. Af de afhörda vittnonas berättelser framgår hufvudsakligen följande: Olof Ersson hade ej vid ifrägarande dansgille sett presten vara drucken, men deremot hade han hört honom säga, Åatt Lindqvist vore svart till kropp och själ. Vittnot Nordlander bade vid ifrågavarande tillfälle ej sett pastorn Åsela på gången, som vittnet uttryckte sig, men deremot hört pastorn om samme Lindqvist yttro: Åatt han skulle trampa ner Lindqvist och låta honom uppätas af svinX, Vittnet Jan Boman uppgaf, att vittnet såväl vid ett dansnåje i Söderby som det ifrågavarande julkalaset i Norrvreta icke funnit pastorn öfverlastad. Vid ett annat tillfälle, då pastorn, enligt gammal vana, gått omkring för att upptaga sin lön, hade vittnet emellertid funnit, att pastorn, såsom vittnet uttryckte sig, -haft sig en liten supk, men ej varit värre deran, än att han redt sig sjelf. Vid nämnde tillfälle hade pastorn under samtal med vittnet fällt det utlåtande: att do skulle ha Kjallin från landet och plåga honom tills han blefve utmattad och derefter köra honom i sjön, så att han finge simma som en säl, Vittnet Anna Boman hade äfven tyckt pastorn tala underligare än vanjigt, då han vid ott tillfälle kom till henne för att upptaga lönen, Om Kjällin hade han då bland annat haft det utlåtande, katt han