Göteborgsposten – 6 oktober 1866, sida 1

Råttegängs-och Polissaker. Poliskammaren. I början af veckan lyckades man hästädes gripa on frigifven lisstidssånge vid namn Claes Johan Sal berg just som han var i farten med att på vinden till huset N:r 1 vid Skeppsbron ur en låda, som han uvpbrutit, tillegna sig en mängd tändstickor. Forhallandet härvid var, enligt hvad som vid polisförhöret om saken upplystes, följande: Omkr. kl. 10 på aftonen satt sjökaptenen Sam. Andersson och läste i sin bostad i fjerde vaningen af nyssnämnde hus. Han hörde dervid ett ovanligt buller utanför korridoren och öppnade dörren för att se sfter hvad som var på färde. Midt framfor honom stod då en person hvilken vid hans åsyn släppte till solfvet några bundtar tändstickor. Karlen gick nu mot den längre bort belägna äudan af korridoren, men kapt. A., som trodde att det var cn mordbrännare, ropade efter honom. Den okände återvände och kapt. A. fattade honom i kragen. Flera personer tillkommo, bland andra kapt. A:s hustru, hvilken plötsvigt utropade: ÅAkta! han spänner en kuif! Sa var också fallet, men kapt. A. lyckades att hålla händerna på honom så att han ej kunde begagna mordvapnet, Under tiden hade nattväktare blifvit efterskickad, och senne fick i tjufvens ficka reda på en mycket konstmessigt arbetad dyrk. Flera personer hade sett såväl att Sandberg innehade de stulna tändstickorna — hvilka han dock nästan omedelbarligen kastade ilrån sig på golfvet — som dyrken, äfvensom att han öppnade knifven; men icke för tby nekade han till alltsammans och lemnade följande berättelse om händelsen: Han hade den ifrågavarande aftonen, förtäljde han i en mycket siratlig stil, gått fram till vattenkastaren utanför Hotel Garni, för att derstädes dricka vatten. En karl kom der fram till honom och fräsade, om han ville köpa en rakknif. Pa denna fr ga, hvilken kom temligen oväntadt, svarade S. med värdighet, att en rakkni! ingalunda var hans behof, men att han deremot gerna skulle vilja köpa en sup, hvadan han bad den okände säga honom om det icke var källaren Garni4 han der såg midt framlör sig. Den okände svarade jakande, och uu begaf sig Sandberg uppför den ena af hotellets breda trappor efter den andra, utan att han dock lyckades upptäcka någon dörr som pryddes af en krogskylt. Slutligen fick han syn på en dörr genom hvilken det lyste. ÅAr väl detta krogen? frågade han sig sjelf; men nej, icke heller denna dörr såg ut att leda till en dylik lokal. I detsamma trädde kapt. A. ut genom dörren och frågade hvem han var. Jag är en menniska, svarade S. med oskuldens lugn. Icke förty blef han antastad. Framför honom på golfvet lågo tändstickorna — huru de kommit dit visste han icke. Dyrken var icke hans — han hade aldrig sett den, och knifven hade han blott tagit fram för att visa hvad nan hade i fickorna. Målet uppsköts för inkallande af flera vittnen. Bofven, som helt visst är af farligaste slag, förvaras ; cellfängelset. Det har redan blifvit i tidningen omnämndt, att man i Måndags lyckades gripa en för allm. säkerheten mycket vådlig person vid namn Amberndt Olausson från Kamperöd i Ucklums socken. I polisens våld kom han på det sätt, att han var drucken och oregerlig, hvarföre han blef upptagen i polisvakten, der han befanns ha alldeles samma signalement, som en person, hvilken, enligt telegram, misstänktes för att ha begått en inbrottsstöld i Frederikshald, hvarvid 200 st danska silfverriksdalrar tillgrepos. Han hade dessutom blifvit i allm. kungörelserna efrerlyst för tillgrepp af diverse klädespersedlar hos bonden Carl Nilsson i Steneby, fran hvilken hun sedermera rymt. Amberndt Olsson, som lörut undergått bestraffning för första resan stöld, är ett verkligt praktexemplar af en rå, men farlig bof, medan den nyss omnämnde Sandberg affekterade en viss elegans i sitt sätt. Olausson är ovanligt stor och grof till växten, har rödt hår och de aldra elakaste ögon man gerna kan få se. Han nekade med stor fräckhet till allt hvarför han misstänktes. Carl Nilsson i Steneby kände han icke, ännu mindre hade han stulit något från honom. I Norge hade han aldrig varit, så att der kunde han icke ha stulit, det var klart. Han sade vidare att han, då han i Lördags anlände hit, innehaft omkr. 60 rdr, hvilka han till största delen sedermera utbetalat. Dessa penningar hade dels bestått af sedlar dels af silfver.