tusiasm äfven af andra europeiska folk? Garibaldi ville af Europa skapa en federativ Union efter mönstret af den nordamerikanska, der de olika staternas befolkningar skulle skicka sina delegerade till en gemensam europeisk kongress. Denna skulle lösa alla tvistefrågor och sålunda förekomma vidare europeiska krig. Om ett folk vore missnöjdt med sin monarkiska törfattning och heldre ville förskaffa sig en republikansk t. ex., eller en mera konstitutionelt monarkisk, egde det att ändra efter behag sitt statsskick, och den stora gemensamma kongressen skulle tillse, att folkets vilja blefve lag. Detta är i största korthet konturdragen af Garibaldis politiska meningsbyggnad. Den tyckes kanske för månget öga ha alltför djerfva proportioner — men hvem kan säga, om den icke det oaktadt hör framtiden till? Hvem kan afgöra, om ej folkkongressen skall bli den, som i sjelfva verket skall komma att följa, med längre eller kortare mellanrum, på furstekongressen i Wien, hvilken alltsedan 1815 regerat Europa, men hvars roll nu är utspelt? Napoleon har uti Italien och Bismarck i Tysklund vant folken vid att se kronor ramla. Skulle verldshistoriens ironi vilja soga så, att t. ex. konung Wilhelm, som vid sin kröning i Königsberg ej ullät biskopen sätta kronan på hans hutvud, utan sjelf tog den från altarbordet, för att dermed visa, det han emottog den omedelbart från Gud, — att han skall bli en starkt medverkande kraft till konungamaktens sjunkande? Hvad Napoleon III angår, torde det ej vara utan sin betydelse, att hans kusin prins Nrpoleon, hvilken utan tvifvel en dag kommer att utöfva ett stort inflytande på Frankrikes och dermed äfven på Europas öde, hittills, såvidt man vet, omfattat till deras grunddrag Garibaldis åsigter, för hvilka han tillochmed söker stöd i — Napoleon I:stes uttalanden på S:t Helena. Rörande Garibaldis intåg i Florens, med delas: Generalen anlände till bangården, beledsagad af trenne högre officerare ur de frivilligas kår. Då han tagit plats i den för honom bestämda vagnen, utbröt mängden i entusiasmerade lefverop, och om han ej sjelt undanbedt sig en dylik hyllning, skulle man. dragit vagnen. Hästarne voro redan sränspända och måste åter spännas för. Då vagnen satte sig i rörelse, hade tvenne frivilliga tagit plats på kuskbocken; den ene höll en stor i svart flor inhöljd fana med de italienska färgerna i hand — twoligen ett sorgetecken till minne at de frivilliga, som tallit i kampen; Garibaldi satt i venstra hörnet på baksätet; på högra sidan hade han Giuseppe Dolfi; midtemot honom satt general Fabrizi och öfverston markis Panciatissi. Garibaldis son Riciotti åkte med flera andra garibaldistiska officerare i en annan vagn. Generalen bar sin vanliga drägt, i hvilken den röda skjortan spelar en så framstående roll. Han börjar se något gammal ut; hans gång är långsam, men fast, och han haltar endast obetydligt. Generalen tog in hos deputeraden Crispi i Villa Belloaquarda utanför Porta Romana. Om qvällen hade en del frivilliga i röda skjortor samlats på platsen Signoria med fanor. En stor mängd menniskor, isynnerhet de unga, anslöt sig till dem och tog vägen till Porta Romana. Alla gator voro prydda med flaggor och alla sonster tulla med äskådare. Då tåget ankom till villan, steg generalen ut på trappan och uttalade sig i ungefärligen dessa ordalag: Mina barn! Jag tackar eder för de bevis på kärlek j gifven mig. Mina känslor motsvara helt och hället edra. Ett litet antal illasinnade har stört vår glädje ötver att slutligen se Italien enigt och oberoende; de hafva upphetsats af presterna, som äro täderneslandets fiender. Så länge presterna icke äro besegrade, skall täderneslandet aldrig ernå sann frihet och lycka. Låtom oss bekämpa de reaktionära prester, som i detta ögonblick äro Italiens värsta fiender! Snart skolen j kunna återvända till edra hem; tillsdess tålamod! IIvad angår de unga romare, som ännu icke kunna vända tillbaka, ålägger jag äfven dem tålamod, ty året skall neppeligen slutas, förrän äfven de kunna återvända till sitt fädernesland, som då skall vara befriadt från presternas förhatliga ok. Lefven väl, mina barn! Min kärlek skall följa eder öfverallt. Talet mottogs med stormande bifall. Ett motstycke till dem enhetskänsla, som sålunda visar sig lifva italienarne är ingalun— ee — 22 :2 11 1