Fran Utlandet. Det är märkligt att i närvarande stund ett så stort antal framstående personer lida at mer eller mindre tärande sjukdomar, hvilka synas antyda, om de ej kunna hälvas, det snara inträflander af nya händelser i Europa, hvikas omfång man ännu icke kan beräkna. Vi känna förut, att Bismarck lider af stark afmattning och är verkligt sjuk. Päfvens bekante förste minister Antonelli ligger också nere. Den nordamerikanske statsmannen Sewards helsotillstånd är vacklande. De båda gamla engelska statsmännen Derby och Russell hartva sina periodiska giktanfall och kunna enl. naturens ordning ej tillmätas något synnerligen längt lif. Detsamma gäller om Rysslands v. kansler furst Gortschakoff. och Preussens åldrige konung Wilhelm I såväl som om påfven. Med en ihärdighet och seghet, som tyckas antyda, att här verkligen nägot allvarligt är å färde, framhärda pariserkorresp. i att pästå, det kejsar Napoleons helsotillständ lemnar mycket öfrigt att önska. Så skrifves d. 28 Sept. från Paris till lLIndep. belge: Den bekante läkaren Nelaton har i dessa dagar latt befallning att bege sig till Biarritz. Kejsaren, hvars helsotillstånd icke förvärrats, men likväl alltjemt kräfver stor försigtighet, skall förut hafva medtagit en läkare, som särskilt sysselsätter sig med den ifrågavarande sjukdomen, och denne skall dessutom hafva tilikallat sin son, hvilken är anställd vid ett at de stora sjukhusen i Paris, Kejsarinnan, som är helt och hållet upptagen med tanken på sin gemåls helsa, har aflagt ett löfte och för den skull förärat kyrkan Notre Dame des Victoires en särdeles vacker guldlampa, prydd med bokstäfverna L. N., hvilken brinner framför den heliga jungfruns bild. Åtskilliga andra korrespondenter samstämma med denne. Härtill komma nu de allt annat än lugnande underrättelserna från Italien, hvarest rykten gå om Victor Emanuels helsotillstånd, hvilka väcka allvarliga bekymmer. Det säges, att Victor Emanuel blifvit tvenne gånger åderlåten med det bästa resultat?, men man erinrar sig de italienska läkarnes olyckliga passion för äderlåtning och påminnes om grefve Cavours öde. Italienarne, säger en bretskrifvare till Daily Telegraphv, hatva förr varit Europas skickligaste kirurger; men äro nu dess sämsta läkare. Det vore önskligt, om konungens omgifning af läkare hade bestämda vetenskapliga begrepp ang. den riktiga behandlingen af en äldre herre, hvilken är mycket korpulent och i all sin dag lefvat godt. Båda ej dessa sjukdomsfall, att återigen en statsmannageneration står färdig att nedstiga i gratven, för att lemna ifrån sig spiran åt en kommande? Och huru skall den, då tiden en gång är inne, upptaga runorna och föra dem? Ligger någon antydan om hvad som döljes bakom framtidens sju sigill uti det som i dessa dagar tilldragit sig i Florens, der Garibaldi d. 24 Sept. höll sirt intåg under allmän hänförelse från befolkningens sida? Garibaldis åsigter äro allom kända, han har aldrig sökt dölja dem — och då italienarne jubla kring hans vagn, gäller ej detta lika mycket hans idcer, som hans person? Helt visst. Och då dessa idber gå ut på den vidsträcktaste tillämpning al folkens sjelfbestämningsrätt — skola de ej då omfattas med en— .3