samma bröt han sigillet. Buncaud, i er egenskap af president för vär församling får ni läsa upp brefvet! Buneaud tog sina glasögon, öppnade konvolutet och läste: Min käraste broder! Du tror naturligtvis att jag är död, då du på tretio år ej här hört nagot ifrån mig, och jag fruktar medan jag skrifver dessa rader, att Jag ej kan få svar ifran dig. Men ifall jag får svar så vet jag förut, hvilken grym förlust detta svar skall förkunna mig. Vara föräldrar äro utan tvifvel ej mera i lifvet, och jag känner verkliga samvetsagg öfver att jag ej förljufvat deras sista dagar med att skrifva dem till. Men ifall de likväl ännu lefva, ifall detta bret trällar dig, så var min förespråkare hos dem, min kära Frangois; bed dem om tillgift för en son som aldrig gjort dem skam och som blott hyser den enda önskan att godtgöra sin orätt emot dem. Min käraste broder, du ma ej tro att jag har ett otacksamt hjerta, derföre att jag ej skrifvit medan jag frestat lyckan i sjerran land men tusen intressen ryckte mig bort från, mina bästa tankar. Slutligen, Gud vare lof, har jag natt mitt mål. Jag har, som man säger, gjort lycka, och nu önskar jag blott att dela min förmögenhet med mina kära anhöriga. Jag är mycket rik, Fragnois, ja tillochmed så rik