altid betraktat dem med räddsla. alldenstund de kunde förorsaka honom utgifter, och han hade gjort sig sjelf det löftet att ej tänka på att gifta sig förrän han egde en bestämd förmögenhet. Ått gifta sig utan att ha sin utkomst betryggad, syntes honom vars en i allo fördömlig oförsigtighet, ty med familj kunde man bli fattig, och att bli fattig var i hans ögon den fruktansvärdaste af alla olyckor, den mest vanälrande af alla fläckar — det var nästan en förbrytelse! Likväl kunde han ej underlåta, när han satt på kontoret med pennan bakom örat och hufvudboken uppslagen framför sig, att med en beundrande blick betrakta sin principals hustru som thronade framför honom i al sin herrlighet. Att ha en sådan hustru, att kläda henne i spetsar och silke, att ga med henne pa theatern och två gånger om året på bal i hotel de Ville, det syntes honom vara det högsta mål af lycka. Han räknade sina sparpenningar, som han lagt till sitt fädernearf, och beräknade de många år han finge vänta innan han kunde nå en sådan lycka. Tyvärr var denna rikedom, oaktadt han fortsatte att lägga räntor till kapitalet, ännu så långt borta, att han misströstade om att förrän vid en hög ålderdom nå denna glädje, som var förbehållen lyckligare menniskor än han. I sin