Göteborgsposten – 4 oktober 1866, sida 1

förtviflan gjorde han då sin principals hustru till föremål för alla sina ungdomsdrömmar. Ehuru den goda frun var ingenting mindre än vacker, blef hon dock för den olycklige kassören en Beatrice, smyckad med alla behag och alla dygder, en mönsterqvinna som tjenade Naigeot till jemförelse hvar gång han för sig sjelt eller för en annan ville frambringa en föreställning om en person af det vackra könet. Man var vacker eller ful, dum eller qvick, det vill säga, man liknade Madmae Gobain eller man liknade henne ej — oollu tout. Och ären gingo för kassören under hans förslöande arbete, under hans försök at spara, under hans tysta beundran för sin principals hustru, hvilken tiden i hans ögon ej beröfvade nagot behag. Så kom den dag då Naigeot upptäckte att han var fyrtio år, hade mistat två tänder, hade fått mage och blifvit gråhårig. Nu hade han kunnat gifta sig, ty hans principal hade gått i kompani med honom för en femtedel af affären. Men han lät en lång tid gå förbi innan han fattade ett bestämdt beslut; derefter väntade han ytterligare en tid för att bland de damer man föreslog honom välja den som liknade madame Gobain mest. Han hade ännu ej kommit till något bestämdt beslut då det inträffade en oerhörd, förfärlig, förkrossande tilldragelse, som på en gång omstörtade alla