Göteborgsposten – 2 oktober 1866, sida 2

förfärdigats af Froment Meuric De: innehåller en bit af Jesu Christi lindel-laner, eu dett den bel. jungsruns slöja, ett stycke af Johannes döprius svepduk, i midten Carl den stores talisman, som den Aachens kommunalråd en gång fö ärade Napom I, och slutligen en benskärfva ur den si )re tyskt screns högra arm. . Denna relik bel dsagades al ett brof, hvars innehäll tillräckligt vittnar om den franska kejsarinnans ovanliga fromhet. Baciocchi var, som 5 gdt, en holn.an i ordets verkliga betydelse. Intet offer var för stort, då det gällde att tillfredsställa den hoge herrskaren. Detta är för öfrigt icke sorvanansvåldt, alldenstund den aflidne så att säga insupit hofluften med modersmjölken. Född 1803 på Corsich. var han redan i sitt åttonde år page hos Elisa Bonaparie, storhertiginna af Toscana, som gift sg med hans slagting, furst Biciocchi, och sålunda blef hans tant. Den unge pagens far var grefve Frans Baciocchi, lverste vid storhertiginnans adelsgarde. En hog ställning var ämnad den unge Baciocchi. Fursten som dog barnlös, hade neml. inrättadt ett fideikommiss i gods om 200,000 fres värde; detsamma skulle tillfalla prins Ludvig (den nuvarande kejsaren) eller prins Napoleon, eller i brist på dem båda, grefve Baciocchi, dock under det vilkor, att de skulle antaga titeln furste af Baciocehi. Omöjligheten för kejsaren och prinsen att uppfylla detia vilkor gjorde grefven till arfvinge. Men godsen lågo i Romagnan, och då detta tillföll Piemont, voro svårigheterna likväl auna för stora, för att den dessutom rike och alldeles icke egennyttige grefven skulle velat försöka en revendikation. 1814 lemnade den unge Baciocchi Florens, begaf sig tillbaka till Corsica och studerade derelter i Pisa och Aix Hans uppfostran var helt och hållet italiensk. Han var mycket intelligent och hade ett godt omdöme samt var fullständigt herre öfver sig sjelf; ban yttrade aldrig något, utan att det var fulit öfverlagdt; han var ogenomtränglig och tillochmed allvarsam under verldsmannens och viveurens lätta mask. Han kände de vigtigaste statshemligheter, men man märkte dot aldrig på honom; han dolde af naturlig böjelse, hvad andra skulle af fåfänga forrädt. Denne senare egenskap hade äfven tillvunnit honom hela kejsurens hela förtroende, hvadan han äfven invigt honom ej allenast i de hemligaste statssaker såsom statsstrecket, utan älven anförtrott honom sina intimasto angelägenheter, emodan han var säker om, att aldrig ett ord deraf skulle komma öfver hans läppar. Sedan sin barndom stående på den förtroligaste fot med alla prinsar af huset Bonaparte, användes han i flera uppdrag. 1836 skickade man honom till Ryssland, 1840 till konungen af Wurtemberg, hvilken fattade stort förtrocnde till honom och förlänade konom flera ordnar. Efter Boulogner-afventyren blef han häktad, men al brist på bevis åter frigifven1848 var han lörst öfverste vid Nationalgardet i A. Jaccio, men skyndade till Paris, då Ludvig Napoleon på grund af nationalförsamlingens votum fick dit aterrända. 1852 blef han öfverste kammarherre och intendent vid hofteatrarne och något senare senator, dock med bibehållande af sin belattning som öfverstekammarherre hos kejsaren. Dessutom var han storofficer af hederslegionen och egde nästan alla de fyra verldsdelarnes ordnar (Australien eger inga), blund dem några och tjugo storkors. Utan mod och energi var grefve Baciocehi icke. Han bevisade detta vid mer än ett tillfälle, isynnerhet i Livorno, der det 1836 fanns ett afskyvärdt sällskap, hvars medlemmar församlades hvarje afton och icke gingo till hvila, förrän de utgjutit menniskoblod. En natt, då Baciocchi for i en phaeton ensam hem till sin villa, grep hufvudmannen för detta sällskap, en viss Pero, Baciocchis häst i tygeln; ännu ett ögonblick, och det skulle varit slut med grefven, då denne afsköt en pistol på uslingen och sträckte honom död till marken. Grefve Baciocchi hade sin boning i Tuilerierna och sitt ständiga kuvert vid den kejserl. taffeln. Men man kunde likväl ofta få se honom dinera hos någon af de stora pariserrestauratörerna. Baciocchi har under de sista åren af sitt lif lidit förfärligt. Hau hade en nervsjukdom, som nästan beröfvade honow nattron. Det var honom omöjligt att sitta, stå upprätt eller ligga. Han måste, då han icko sof. och han sof endast föga, oupphörligt gå fram och tillbaka. Kejsaren lät för hans promenader inreda en egen korridor, som belades med en tjock matta. Under en kris af sjukdomen måste han marschera på detta sätt 36 timmar å rad. Hans fotsulor voro alldeles blidsprängda. Han skötte icke desto mindre sin tjenst, besökte teatrarne och salongerna. På stora operan hade han en griljerad loge, der han kunde gå och promenera. Grofvens dödliga qvarlefvor skola föras till Corsica. Kejsaren har befallt, att grefvens efterlemnade bref icke skola förseglas, för att dermed afgilva ett sista bevis på sitt förtroende till den aflidne, med hvilken han förlorar en af de sista af dem, som redan före hans tronbestigning troget stått vid haus sida. 1 bret trån Biarritz uppgifves, att grefve Bismarck tills i slutet af denna månad hyrt en våning uti ett af de förnämsta hotellerna derstädes. Antalet af de affärsmän, som från d. 1 Aug. till d. 18 Sept. förklarat sig insolventa i Paris uppgår till 206. I Rom börjar man bli alltmera oroad öfver kardinal Antonellis helsotillständ. Han lider af starka plågor i hjernan, så att han nästan icke mera kan egna sig åt de allmänna angelägenheterna. Enkedrottningen af Spanien har på auktion sålt sitt lösörebo uti det af henne bebodda palatset Albani, hvilket hon köpt och låtit furstligt inreda med en kostnad af 5 mill. francs. I Rom råder en stor jäsning med anledning af de svårigheter romerska banken gör mot att invexla sitt utelöpande psppersmynt. Påtven konfererar jimee furstarne Borghese, ———————— — — Nå kan så vara, men ej alltid! Det r endast slumpen som hatala. 4. koj bajnOOn