Göteborgsposten – 2 oktober 1866, sida 2

de Boissy efter en längre sjukdom aflidit på sin landtegendom Marly-le-Roi. Hans fullstän diga namn var markis de Boissy des fRouil li de Boissy; han tillhörde en gammal nerman disk-bretagnisk embetsmannafamilj, som här ledde sitt ursprung från Jacques Rouilli, hvil ken dog år 1646 såsom kongl. råd och gene ral-skatteupptagare. Denna samilj lemnade se dan provincialråder och parlamentsråder. Der aflidne var sjelf å sin moders sida nevö til den framlidne markis dligre. Ända till å 1839 hörde man föga om markisen. Han an vändes dittills i några beskickningar, men blef då plötsligt pair at Frankrike. 1853 in. gick han i senaten. Inom pairskammaren såväl som senaten utmärkte han sig för sin tygellöshet. Uti sina tal, hvilka voro mycket sinnrika, förargade han mången gång presidenterna och sina kolleger, men roade publicum i hög grad och bragte litet munterhet i pairskammarens och senatens allvarsamma, för att icke säga långtrådiga debatter. Den aflidne utmärkte sig äfven för sina afbrott. Mest förhatlig var han för hr Pasquier, under Ludvig Filip president i pairskammaren; uti sessionen d. 18 Juli 1843 kallade denne markiseu 10 gånger till ordningen. Markis de Boissy var, fastän han anslöt sig till alla nya regimer, (troligen var det honom omöjligt att törhälla sig lugn), likväl en sjelfständig karakter. Än tillhörde han oppositionen, än stod han på den yttersta reaktionens sida, och han sparade hvarken regeringen eller hennes angrepp. Kejsaren såväl som Ludvig Filip voro ofta föremål för hans tillochmed personliga angrepp, hvilket likväl icke förhindrade honom från au äfven törsäkra om sin fullkomliga tillgifvenhet för dessa monarker. Med markis de Boissy dör Englands förnämste motståndare i Frankrike. Han försummade aldrig något tillfälle att på det skarpaste draga i tält mot detsamma. Somliga tillskrifva detta hans normandiskt-bretagniska börd; men elaka tungor påstå, att markisens vrede mot England varit grundad på stark svartsjuka. Markisen — man bör härvid icke förbise, att han var en at de rikaste godsegarne i departementet Cher — hade neml. för många år sedan gilt sig med en italienska, grefvinnan Guiccioli, som en gång stått i mycket intimt förhållande med lord Byron, och det raseri, som hans förre äktenskaplige rival ingat honom, har varit så stort, att han öfverflyttat det på alla engelsmän. Men det oaktadt var den aflidne i sitt enskilda lif helt och hållet engelsman. Hans hus var på engelskt sätt inredt, i hans kök kokades efter engelskt bruk, hans kläder hade engelsk snitt och hans sätt var en äkta Albions sons, kortligen, denne Englandsfresser inom franska senaten var i sitt enskilda lif en sann typ för en äkta öbo från andra sidan Kanalen. Senaten sjelf skall sörja honom, fastän han kom den att rodna af blygsel och harm. Den franska allmänheten skall djupt beklaga hans frånfälle och tillochmed i utlandet skall man sörja honom, ty markisen egde jemte många fel tvenne stora egenskaper: han var ärlig och qvick. Han dog vid 68 års ålder. Förutom marquis de Boissy, en af regeringens svårhandterligaste motståndare, ha. kejsar Napoleon äfven förlorat, såsom vi törut i korthet nämnt, en at sina tillgifnaste anhängare, grefve Baciocchi, om hvilken nu meddelas töljande närmare upplysningar: Beslägtad med det kejserliga huset, med lif och själ tillgifven detsamma och isynnerhet Ludvig Napoleon, spelade han, om än icke någon framstående eller lysande, dock en ytterst inflytelserik roll. Generalintendent öfver teatrarne och kejsarens öfver-kammarherre, stod han i fortfarande förbindelse med sin allmäktige herre och underhöll, om man så får säga, dennes förbindelse med den frivola verld, som annars brukar stå hofven mera fjerran. Sjelf en Slebensbruder af första ordningen och invigd i alla stadens och hofvets hemligheter, förskaffade han sin kejserlige vän mången glad stund genom de skriftliga eller muntliga berättelser, som han hvarje dag kl. 1 brukade aflägga. Kejsaren sjelf satte stort värde på Baciocchi, och det skall bli honom svårt att få denne ersatt. Före sin afresa till Biarritz aflade han hos honom ännu ett sista besök. Baciocchi sof just då för tillfället, och kejsaren väntade en längre stund, emedan han ej ville, att man skulle väcka honom. Man hade förut påstått, att kejsarinnan icke tyckte synnerligt om kejsarens kammarherre. Men detta synes ej ha varit grundadt, eftersom hon dagen före sin afresa i kejsarens sällskap besökte den sjuke. Denne grät (något som annars icke var vanligt för denne njutningslystne, fint beräknande, till det yttre så kalle, om än icke alldeles hjertlöse hofoch verldsman), då kejsaren och kejsarinnan oihlamnade honom. Dagen derefter skickade kejsarinnan till honom, och detta var för visso en hög gunst af Frankrikes spanskt romma kejsarinna, en relik, som han skulle ha i sitt rum, så länge han var sjuk. Denna relik, som kejsarinnan vid den kejserl. prinsens födelse Äfvenledes