Göteborgsposten – 2 oktober 1866, sida 1

— — — nn — ————— Hr Naigeot är 50 är gammal. Han är liten, snarare fet in mager, och skallig. De hårstrån han har qvar äro ännu ej hvita utan ha en obestämd färg, som skiftar mellan blondt, kastanicbrunt och gratt, utan tvifvel emedan det har alla tro färgerna. Den nedersta delen af hans ansigte är fyrkantig, läpparne äro tjocka, näsan stor, ögonen små och glanslösa. Hans hvälfda panna, som är genomplöjd af djupa rynkor, är en af dessa olyckligt pannor som snarare uttrycka trots un vilja, snarare ansträngning ån arbete; det är den låga pannan hos oxen som länge burit oket, kort sagdt, sådana varelsers panna hvilka läsa öfver ingången till deras framtid som Dantes fördömda öfver porten till deras helvete: Lat hoppet blifva utanför! I det ögonblick då vi fingo ögonen på honom midt ibland de andra medlemmarne af inrättningen hade man just tagit soppan af bordet, och hr Åuncand låter en tallrik gå omkring på hvilken han lagt små stycken af det oundvikliga oxköttet. Den första strykande aptiten är stillad; bordsgästerna börja att vexla de sedvanliga höflighetsfragorna sinsemellan och med viirden. Man fragar hvarandra om nyheter; man frågar om den och den frus förkylning och om sin grannes spatsertur.