Göteborgsposten – 29 september 1866, sida 2

Ilvarjehanda. Anekdoter från kung Carls jagt på Öland. Vid senaste kungliga jagtparti på Öland hände, att konungen skilde sig från Bitt sällskap och kom i närheten af en stuga, hvars innevåvarinna, en äldrig gumma, just var ifärd med att baka. H. M:t slog sig i språk med gumman och begärde att få köpa en kaka, samt frågade om hon var alldeles ensam hemma, efter han ej såg till någon annan. Ja si, svarade gumman, pigera och grebbera å ute för att si på den välsignade kungen, som alla ska glo på! U. Mia smålog och begärde en kaka till. Ah, det va en sali en att vara utsulten, mente gumman. Sedan H. M:t med ett större mynt betalt kakorna, sade han till gumman, i det han gick: Helsa pigera och grebbera och säg att du nu också sett den välsignade kungen, mor!Gummans bestörtning vid dessa ord af den höge gästen kan man lätt tänka sig. — ÄÅsfven omtalas fölJande, hvilket isynnerhet är egnadt att gisva ett begrepp om Carl XV:s okonstlade och fördomsfria sätt. Konungen var en gång inbegripen uti ett lifligt samtal med några personer af medelklassen om de beklagansvärda följderna af katolska kyrktornets instörtande, då H. M:t bland annat lärer yttrat: Så snart Jag erhållit underrättelse om olyckan, begas jar mig, åtföljd af kammarherre X., till stället. Vi skulle just intränga bland de hopade massorna af grus, stenar och trävirke, hvarmed gatan var barrikaderad, då en gumwa ryckte X. i rockskörtet, sägande: för Guds skull, kära herre, släpp ej in Kronkalle bland ruinerna-, iy — tillade H. M:t leende — så har man benämnt mig ända sedan jag var kronprins. Drag af ryska folkkarakteren. Då den ryska eskadern första gången låg å Köpenhamns redd och just som de kungliga befunno sig ombord på amiralskeppet ditfördes en mängd slagiboskap, hvaribland befann sig en liten godkalf. Prinsessan kom att i förbigående beröra denne med handen och från denna stund var kalfvens lif i hela besättningens ögon heligt, ingen menniska tänkte på att slagta den. Den blef ombord omsorgsfullt sodrad och förplägad och då eskadern nyligen åter ankom till Köpenhamn infann sig en vacker dag en deputation al besättningon på Bernstorffs slott för att bedja prinsessan Dagmar mottaga och behålla det djur, hvars lif hon genom blotta vidrörandet gjort oantastligt. Huru en länsman bör vara. En sforf. i en Norriandstidning säger att en länsman bör vara beskaffad på följande sätt: Panna utaf jeru och blick som örn, Stämma såsom Thor och kraft som björn, Skägg som lejonmahn och stål i ben, Tigers djerfhet, hjerta utaf sten, Räfvens slughet. karakter som vinden, Helsa som ett berg, och gång som hinden, Rygg, som vidja mjuk, när förmån synas, Ater stel, som ek, när låga tynas. — Och om barn och maka finns i länsmans stuga, — En myggas törst och matlust som en fluga, Bör en länsman ha, så går allt väl, Så sannt Gu1 mig hjelpe till lif och själ. Lycka i olyckan. Sedan kurfursten af Hessen blifvit bortförd till Stettin hade hans gemål (i morganastiskt äktenskap) furstinnan af Hanau, hvars stora förmögenhet förvaltas att huset Rothschild i Frankfurt, till chefen för denna firma ytterligare öfverlemnat en betydlig summa i reda pengar och värdepapper, hvilken hon vetat att bringa i säkerhet, medan hennes gemål af preussarne hölls i ett slags fångenskap på sitt slott Wilhelmshöhe. Hr v. Rothschild är emellertid en alltför duglig och driftig affärsman för att, äfven under de mest kritiska förhållanden, försumma tillfället att göra en affär. Han opererade med de anförtrodda penningarne, och visste itt göra så fördelaktiga omsättningar i statspapper,