Göteborgsposten – 29 september 1866, sida 1

Lördagen den 29 September. trån ett håll, der man minst anar det. Vi ha också icke velat vägra en rimmande ungersven, som tydligen är mycket illa deran, plats för följande glödande utgjutelse: Åugustas Bild. Val stundom händer att min lyra klingar Elegiskt klagande i skog och åal, När tonen sakta upp mot rymden svingar, Den tolka söker mina känslors qval. När nattens skuggor sig kring nejden lägra, Hvarthän jag ser förförisk tycks mig hägra Augustas bild. Oneiros lägger handen på mitt öga, Och jag i drömmens trollverla genast är. Nu kärleksdrucken ser jag på det höga En Engels bild, som huldrikt mot mig ler. Ack, hvems är väl den bild, som så mig tjusar? Ar det ej hennes, som min själ berusar? Augustas bild. Väl fordom svärmiskt har mitt inre brunnit, Och hjertat klappat varmt för mången mö; Men en jag sett, som skönast jag har funnit, En hägring från Lycksalighetens 04. Hvems är den bild, som mäktar så behaga? Som friden ur min själ förmått att jaga? Augustas bild. I skogens djup, der vindens susning höres, Der näkterg len slår sin ljufva drill, Der qvällens frid af ingen oro störes, Dit verldeus buller aldrig hunnit till, Der klyftans eko härmar mina frågor, Der ser jag uti bäckens klara vågor Augustas bild. Dig helgar jag mitt lif, du hulda tärna; Din bild i hvarje föremål jag ser; Den ler mot mig i nattens klara stjerna, I liljans rena kalk den blygt sig ter. Du hulda är min goda engel vorden! Ja, kärast är för mig af allt på jorden Augustas bild! Manne. Finis coronat opus, ändan kröner verket, och slutet på den poetiska kärlekssagan är i lyckligaste fall giftermål, men dermed följa också, påstås det, i släptåg en hel svärm prosaiska, men oundvikliga omsorger för detta lifvets goda. Det är vanligen den ljufva hägringen, som då i egenskap af praktisk husmoder får taga den drygaste anparten deraf på sin del; pater familias tycker vanligen han på grundade skäl, att det är nog att han skaffar penningar till nöjet och lägger sig icke i affärerna, d. v. s. hushållsasfärerna; märk väl, vi tala icke om sådane herrar, som gå och lukta i köken, och hvilka äro köksorna en styggelse och kokfruarne en förargelse. Bland alla dessa bestyr intager det s. k. laket en icke ovigtig plats, och hvem har icke midt under smällkalla vintern skänkt en medlidandets suck åt de stackars klappandar, hvilka med rödblåa extremiteter, hackande tänderna i takt med klappträden, utföra en af de vigtigaste processerna vid laket, eller den s. k. sköljningen, Amerikanarne, som äro ett praktiskt folk, ha sökt att lösa denna gåta på ett för både madamerna och kläderna lyckligt sätt, och att de lyckats deri, derom kan ni sjelf, älskvärda husmoder, öfvertyga er, om ni behagar titta in i Rörstrands porslinsförsäljningsmagasin i Liedqvistska huset vid Östra Hamngatan. Den lilla särdeles ändamålsenliga och billiga pjesen synes oss tala för sig sjelf och är antagligen ovärderlig i ett väl ordnadt hushåll. På härv. postkontor inlemnades för någon tid sedan ett bref med följande adress: Till Redaktionen af Öresunds-Posten. Öresund. Ettdera var brefskrifvaren klen geograf eller också innehöll brefvet en till hafvet längtande — anka! Göteborg d. 29 September 1866. Riksdagsmannavalen. Till riksdagsmän i första kammaren ha blifvit valda: