Göteborgsposten – 28 september 1866, sida 1

ä— h ——e—g—p12 — hall. Tystnaden afbröts plötsligt af ett doft, mullrande ljud, som hade likhet med en aflå sen aska, men hvilket liksom genomisade hjertat. De första zonaverna stannade och lyssnade med gevären i beredskap. Det är den gule herrn — — vi måste se: oss för. — — Han går på rof, ljöd det i dämpad ton utefter kolonnen. Jag tystade på dem. Det var ej första gängen jag hörde ett ljons rytande, och i den spänning hvari jag var, gjorde det intet synnerligt intryck på mig. Jacoubs gestalt reste sig plötsligt upp från sanden straxt framför mig. — Tyst! hviskade han, vi äro alldeles intill kabylernas läger; deras uppmälrksamhet åir nu riktad på lejonet, som smyger omkring bakom histarne, se blott! Han fattade mig vid armen och förde mig några steg bort omkring sandhögen. Jag framåt i den stjernklara natten; några palmträd höjde sig derborta och under dem voro flera hvita tält uppresta. Ånblicken hade något fantastisk, och ju längre jag stirrade desto tydligare såg jag allting. Till venster trängdes en stor flock af hästar med hufvudena tillsammans i en krets; till höger lågo några dromedarer och mänga mensklig kanter. r a varelser rörde sig på alla