nom att bli millionär. Då millionerna äro hans, då skall han njuta lifvet. Han skall, utan bekymmer kunna tillfredsställa sin hustrus önskningar och äfven sina egna. Tills dess måste han arbeta. Han blir en maskin under förvärfvet, likasom hans hustru en slafvinna under modet. Kontoret är hans hem, salongerna och teatern hennes. Men då lyxen blir för vansinnig, måste han ibland genom en mild vägran hejda hennes passion. Hon blir vresig, ond. Bortskämd och nycktull vill hon ej underkasta sig den påbjudna försakelsen. Ilon vill, äfven hon, förtjena penningar. Hon ingår vad, hon spelar. Ju mera hon spelar, desto mera bränner guldtörsten. Yrseln känner inga gränser. Hon spelar öfver sina tillgångar, hon utsätter sig för en vanhedrande chikan. Hon räddas... lycklig hon, om hennes ära som maka ej lider skeppsbrott. Men förtalet smyger sig öfverallt. Det är framme äfven här. Mystiska vinkar om ett brottsligt umgänge. Mannen fattar misstankar, blir svartsjuk, rasar. Lyckan synes för alltid vilja vända dem ryggen. Detta har Sardou sökt teckna och i Clotilde framställt den räddande engel, denna det sunda förnuftets representant, hvilken afvärjer de olyckliga följderna af dårskaperna och förvändheterna, för att slutligen bringa dem upp i den försoningens harmoni, som är det godas och rättas seger, Hr Benoiton (hr Lindström) är en kanske väl skarpt utpräglad karakter, en karrikatyr, åt hvilken det vid framställningen är något svårt att gifva en jemn, en intresserande hållning. Fru Benoiton, som alltid är ute på visiter, är en af de mest roande personerna i pjesen, fastän hon hvarken står på affischen eller visar sig på scenen. Frun är utgången, heter det ständigt, tills slutligen i sista scenen den minsta sonen utbrister: Mamma är hemkommen! ... men hon far genast åter ut, för att hemta sin en-tout-cas. Hvad vi yttrade om hr Benoiton, gäller äfven om tvenne af pjesens bifigurer, hrr Formichel, far och son, i hvilka karrikatyren för mycket inverkat på verkligheten och det sannas område. Det skall ha erfordrats en Sardous öfverglänsande förmåga, för att icke detta förhållande mellan far och son skulle bli för vidrigt att kunna smältas. Formichel d. y. (hr Lindmark) blir genom hans förträffliga behandling, i förening med ett lyckligt utförande, en komisk figur, dock ej såsom den uteslutande sifferkarlen, utan såsom en parodi på en — som vill härma engelsmännens later och sätt, hvilket naturligen sker förvändt. Clotilde, här återgifven med älskvärdhet och behag af fru TFehrnström, är, som sagdt, en intagande, ehuru något mystisk, sigur. Fastän hon genomblickar de moderna äktenskapens olyckor, sastän hon känner hela djupet af samiljedramernas olyckor, fortfar hon dock att vilja åstadkomma nya äktenskapsförbindelser. Deri det mystiska, osanna och dermed odramatiska. Det intagande hos henne ligger i bemödandena att ställa allting till rätta, der något är i olag. Det fängslande hos henne är hennes uppfattning af samhällets siukdom. En fransk recensent säger ock: De äro charmanta, dessa porträtter och karakterer, som denna spirituela personlighet upprullar; hennes moraliska iakttagelser gnistra af pikanta drag: ingenting kan vara täckare än hennes åkallan till sainte Mousseline. Hon erinrar sig den unga flickan från fordna dagar, så frisk, så poetisk i sin enkla hvita klädning med en blomma i håret, hon jemför henne med nutidens unga lejoninna, så spotsk och högdragen i sin frasande rustning, och säger plötsligt utan emfas, med sitt sorgsna och fina leende: O, Mousseline, o, sainte Mousseline, vierge de la toilette, sauve, sauve nos filles qui se noient dans des flots de dentelles! (O, Musslin, o, heliga Musslin, toilettens jungfru, rädda, rädda våra döttrar, som drunkna i ett haf at spetsar!) Marthe återgifves ej at m:ll Smedberg med det uttryck i rollen, som vi skulle önskat der. Otver hennes framställning hvilar någonting kallt, frånstötande, som hon ej ens förmår uppvärma i den scen, der hon är uteslutande den ömma modren. Hennes man Didier, hr Fehrnström, är en karakter, som fordrar för sitt rätta återgifvande god nyansering och förmåga att uttrycka öfversvallande känslors omedelbarhet, d. ä. na:urlighet, sanning. Hr Fehrnströms bemödanden förtjena erkännande, emedan de innebära ett löfte tör framtiden. Hr Hosin har som vicomte de Champroså haft sin beau jour, och är det oss särskilt ett nöje att erkänna det rörliga spelet och den i allmänbet goda hållningen, ehuru deklamal