Från Utlandet. Ryssland utgör nu det stadiga föremålet för alla de ledande utländska tidningarnes uttalanden och politiska funderingar. Man vill af det förut ofta nämnda cirkuläret från Lavalette, eller medelbarligen kejsar Napoleon, sluta till, att spänningen mellan Frankrike och Ryssland är i stigande. Man känner med sig, att — såsom en dansk tidning säger — Ryssland näppeligen varit vittne till vestmakternas slapphet och vanmakt gentemot händelserna i Tyskland, utan att derat göra slutsatser tör sin egen del. Hvad om czaren, som nu hatt tio år på sig, för att samla sig efter den förödmjukande Pariserfreden, skulle plötsligt falla på den ideen, att skicka sina trupper ofver Pruth och göra ett slut på den mer än någonsin sjuke mannens lit? Hvem skulle hindra honom deri eller med makt motsätta sig Rysslands äregiriga planer? England och Frankrike hafva båda, om än i olika grad, kommit allttör långt in på non-interventionens bana, för att kunna plötsligt slå om; de ha tör länge predikat för sina folk om fredens välsignelser, för att de icke skulle nu utan tara kunna börja ett krig långt borta och till skydd för den otrogna höga Porten, hvars lif eller död endast föga beror på bomullsspinnerierna och vinskörden. De hysa dessutom ömsesidig misstro till hvarandra, och den valliansernas frihet, som enl. Lavalettes cirkulär skall vara frukten af hvälfningen i Tyskland, skall tillsvidare endast betyda, att alla gamla band äro upplösta, utan att nya knutits, att Europas stormakter, som förut utgjorde en Areopag, äro splittrade, och att den makt, som uppträder handlande med djerfhet, har alla utsigter till att förbli ostörd. Men äfven om makterna skulle vilja uppträda mot ett nytt ryskt försök att tillintetgöra Turkiet, och äfven om Preussen skulle försumma tillfället att häfda sin nya stormaktsställning, har ju czaren på sin sida en mäktig allierad i Förenta Staterna. England är förlamadt, så snart denne nye taktor kommer med i utvecklingen; förbittringen från det fyraåriga upprorskriget lefver ännu qvar i Amerika, som skulle med jubel helsa ett krig mot de hatade stamfränderna. Unionens unga flotta längtar efter att pröfva sina krafter med det Storbritannien, som gör anspråk på att beherrska hafvet; både i Canada, Irland, de australiska kolonierna och på verldshafven, för att icke tala om Indien, erbjuder England svaga sidor åt en dylik motståndare. Frankrike skulle ej heller tycka om ett krig med Ryssland och Nordamerika i förening, under hvilket förbindelsen med den aflägsna krigsskådeplatsen skulle vara prisgifven åt de farligaste tillfälligheter. Det är ej blott fantasier, som här utmålas. I de ryska tidningarne diskuterar man helt ogeneradt dessa framtidsfrågor. Den af katkow utgifna ÅMoskwa Tidning förklarar rent ut, att för Ryssland ej någon annan allians är möjlig, än den amerikanska, och bladet Golos, som annars är dess motståndare, ansluter sig i afseende härpå helt och hållet till detsamma. Ju närmare!, såger sistnämnda blad, tidpunkten för det turkiska rikets delning kommer, desto mera fordra våra intressen, att en del af detta rike tillfaller Förenta Staterna. Om dessa få en flottstation i Medelhafvet, skall den amerikanska flaggan kunna hindra vestmakternas flottor från att med våld intränga i Svarta IIafvet, medan vår Östersjöflotta skall kunna skydda de nordamerikanska intressena i norra Europa. För att nu förekomma, det en allmän vesning uppstår inom den kristna befolkningen i Turkiet, hvilken Ryssland skulle kunna begagna till sin uteslutande fördel, förodra insedda såväl franska som engelska tidninzar Kretas öfverlemnande till Grekland. Skulle Porten gå in härpå vore detta blott en Galsenfrist, ty de andra kristna befolkningarne skulle, eggade af denna framgång, skynda att