Göteborgsposten – 27 september 1866, sida 1

dare. Solen sände ned glödanne strålar, sanden började bränna under fotsälorna; tystnaden rundtomkring i den döda naturen afbröts nu blott af trumhvirflarne och hornsignalerna; sången förstummades, de lifliga infallen upphörde småningom, tills slutligen zeuaverna under fullkomlig tystnad och med långsamma steg släpade sig fram, stirrande framför sig med otåliga blickar. Men så långt ögat kunde nå, fanns ej någon rörlig punkt att upptäcka, blott de gula sandfälten, här och der några sandhögar, som småningom dock blefvo allt större och högre, så att vi vandrade fram som mellan backar och utsigten spärrades. De från sina utsly kter återvändande jägarnes apporter ljödo beständigt: att de cj upptäckt något. Solen glänste röd och sjönk ned mot öknens vestra rand. Jag började inom mig öfverlägga om jag ej borde återvända till cisternen och derifran afsända några jägare till förpostkedjan; Raoul kunde ju på hemvägen ha valt en annan riktning, så att vi skulle gå alldeles miste om att träffa honom; han hade kanhända allaredan vändt tillbaka, såvida det ej händt honom och hans folk något. Hade han ej vändt tillbaka, måste efterforskningarne företagas med större och flera afdelningar. (Forts.(