åt framtiden och krigets gång att bringa mig i en verksammare ställning. Dessutom vill det förekomma mig som om det ännu är något obestämdt, något förvirradt i förhållanderna, som afleder blicken från det verkliga, från det nödvändiga — man måste se det an. Här är så kallt, atmosferen är så rå; det är dock ej allenast öfver jorden som vinterovädret drager fram med piskande hagelbyar och hvinande storm. Det är ingen riktig värma i sinnena. Jag söker förgäfves efter andan, ester entusiasmen från anno 48; det är som spårade man öfverallt slapphet i viljan, som om den skarpa blicken var slocknad, styrkans bälte brustet med de fallna hjeltarne från förra kriget, med alla dem som äro gångna till Ryes brigad, som vi den gången kallade det. Jag tror dock att detta blott gäller om de högre regionerna, måhända med hedrande undantag; ty hvart jag ser i de meniges och sabalternernas leder, möter mitt öga blossande ansigten, käcka miner, oförfärade blickar mot fienden. De smärta ynglingarne med dun på läppen, de senstarka, skäggiga karlarne gå likasom sist sjungande framåt, i hastigare och hastigare marsch ju närmare de komma dödens verkstad; sfverröstande kanonernas dån gå de jublande på genom det hvinande kulregnet, kasta sig not de fiendtliga skarorna och tränga fram till