lonner af infanteri, enstaka kavalleriafdelningar, kanoner och vagnar rörde sig framåt, allt norrut, öfver snömarker, genom till hälften frusna moraser och dåliga vägar. Der hördes hvarken sang eller jubel, musik eller trumpetstötar, blott stönanden och förbannelser, när de dödligt utmattade soldaterna föllo omkull, när kanoner kördes fast eller hästar störtade. Misströstan eller dämpad harm sväfvade ned som mörka skuggor öfver massorna. Vi gjorde front mot den framryckande fienden; efter govärselden följde bajonettangrepp, och vi drefvo dem tillbaka, springande öfver sårade och döda. Men under uppmuntrande musik marscherade nya regementen upp; våra glesa leder stormade fram igen under dånande hurrarop och trumhvirflar. Vid åsynen af dessa unga mäns gnistrande blickar och oförfärade miner, i det de sprungo fram mot den oändliga raden af blixtrande bajonetter, måste jag tänka på mina zouaver och tillstå för mig sjelf, att här var måhända nog så mycket gediegen kraft och beslutsamhet i det afgörande ögonblicket. Det gick snart för långsamt med bajonettstötarne, och liksom flera af mina kamrater vände jag nu om geväret. I det jag med ursinnig kraft bröt löst midt in i hopen och krossade mer än ett pannben, vaknade minnet af min gamle sergeant i förra kriget se lifligt