den fruktansvärda bajonottstriden. Men nya skaror strömma alltid fram; när den ena jernmuren är fälld, står den nästa allaredan emot dem, och snön tinar under de varma blodströmmarne, intilldess de käcka ynglingarne och männen, som först kämpade segerrikt mot fienden, omsider försvinna, begrafna under den alltjemnt växande mängden. Det fattas denna gång, synes det mig, en ledande ande, som med en blick, som är i stånd att öfverskåda det hela, kan leda tapperheten till de rätta punkterna, så att den ej behöfver förslöa sitt svärd mot ogenomträngliga hinder. Dock misstager jag mig kanhända; jag har blifvit något främmande för dessa förhållanden och låter själen för mycket dväljas i forntiden; men det tyckes mig stundom som om också jag droges med ned i slappheten, som om också min viljekraft förslöades mot tanken på det omöjliga — det omöjliga! Ett hjeltemodigt folk kan sjunka ned, kan förblöda på sin forntids minnesmärken, men aldrig knäböjande. Berlin. Mars. Jag har vaknat liksom ur en orolig slummer, en förvirrad dröm. Ännu värker mitt hufvud; men såret öfver den venstra tinningen är nästan läkt. Jag måste söka i minnet. Nu har jag det! Dannevirke blef plötsligt utrymdt. Långa ko