ÅVvVvVvVIJ. 1 — ni-.—— na regementen, äfvenså åtskilliga officerare, hvilka ehuru ännu bärande tydliga spår af sina sår förde sina regementen förbi konungen. Soldaterna voro smyckade med lagerkransar och blommor och åtskilliga af dem försvunuo nästan under mängden af de kransar hvarmed man behängt dem. Folkets jubel var obeskrifligt; örat nästan döfvades af de ihållande hurraropen och den dessemellan dånande musiken. Karlarne svängde sina hattar, damerna i sönsterna, på balkongerna, ja, högst upp på taken viftade med sina näsdukar och nedkastade blommor på soldaterna. Kl. 1 qv. till 2 var festen slutad. Det faller af sig sjelf att dagen betraktades som en helgdag, att alla bodar voro stängda och alla göromål uppskjutna. Denna dags högtidligheter afslutades med en festföreställning i operahuset, hvilken bevistades af hela den kungliga familjen. Bland åskådarne märktes i en loge grefve Bismarck, redan iklädd den nya generalsuniformen, Man gaf. Holteis Lenore i efter omständigheterna lämpad omarbetning. Stycket atslutades med en tablå, hvari man såg der alte Fritaz till häst, utsträckande sin hand mot fienden. Föreställningen inleddes med en komposition af Dorn, kallad Siegesfestklänge. Efter Lenore gass en af Taubert komponerad sestkantat: Preussens Ehre, en cykel af sånger illustrerad af lefvande bilder. Den sista bilden berömmes som särdeles anslående. Den föreställde en uhlan, som hållande sin ängsligt vädrande häst vid tygeln med blottadt hufvud står framför sina sallna kamraters graf, på hvilken reser sig ett enkelt, grofhugget kors, öf. ver hvilket månen kastar sina bleka strålar. Härvid tonade en vacker, fridfull melodi. E!ter densamma reste sig hela församlingen och urbragte ett lefve för konungen och drottningen, hvilka under djup rörelse mottogo denna hyllning. Sluttablån föreställde ett antikt tempel, smyckadt med namnen å alla de vunna slagtningarne Inuti detsamma stodo byster af konungen, kronprinsen och prins Friedrich Carl. Öfver konungens byst höll Fredrik den Store en lagerkrans. Å ömse sidor om trapporna stodo hvitklädda sköldmör bärande Preussens och deras bundsförvandters vapensköldar. Rundtomkring stodo preussiska trupper skyldrande gevär. Äfven ridån var nymålad för aftonen och föreställde Branderburger Thor, omgifven at segertrofer, lagerkransar m. m. Påföljande dag, d. 21 Soptember, upprepades nära nog samma sestligheter. Väderleken var på morgonen kulen och regnig, men fram på dagen klarnade åter himlen och intåget fortsattes under liknande ceremonier som töregående dagens, naturligtvis med undantag at talen till konungen, under det vackraste solsken. Efter triumftågets slut begålvo sig konungen och drottningen med sina resp. uppvaktningar för att afhöra Te Deum i Lust garten, hvars dekorering ofvan beskrifvits. Allt hvad Preussen egde lysande och utmärkt var församladt på denna plats och ögat nästan bländades af de lysande uniformerna, blixtrande ordenstecknen, samt damernas glänsande toiletter och strålande smycken, för att icke tala om truppernas uniformer och blänkande vapen, de brokiga flaggorna, förgyllda och försilfrade sköldarne, ötver hvilket allt solen göt sitt strålande guld. Ilögtidligheten började med en mäktig trumhvirfvel, hvarpå följde Luthers koral: Vär Gud är oss en väldig borg, hvilken, uppstämd af 1,000 sångare beledsagade af 500 instrumenter och med en kör af flera tusende röster, gjorde ett hardt när öfverväldigande intryck. Derefter följde estpredikan, hållen af fältprosten Thielen, vörjande med orden: Herren vare tack som oss segren gifvit hafver. Predikans text var Davids Ps. 118, v. 23: Det är skett af Heranom och är ett under för våra ögon. Derpå öljde under klockringning och kanonsalut Fader vår, hvilken afhördes med blottade ufvuden af den ofantliga folkmassan. Derpå ppstämdes af de till flera hundrade uppgåene i skrudar iklädda andlige sången: Nu ackar Gud allt folk, hvarpå följde den högidliga Ambrosianska lofsången: Vår Herre ch vår Gud, Dig lofva vi i hvilken sångare, musiken och hela folkmassan instämde uner det kanonerna och klockorna dånade allt tarkare. En tyst bön afslutade den högtidiga akten kl. omkring 13,2 e. m. Under hela