Göteborgsposten – 20 september 1866, sida 2

Då våra amerikanska vänner komma hem, onskars ag att de skola medtaga och bevara de känslor, som 20 le eftorlemna hos oss. Do kunna säga till sina lands-J nän, att ett stort folk aldrig skall glömma det bevis å deltugande, som dess suverän emottagit, att det earig skall glömma, att i de bada ländernas historia ut ögonb ick inträdde, då vi och våra amerikanska vänner lefdv samma lif, då de delade våra bekymmer, likusom de ansloto sig ull vår glädje. Detta olficiela språk andas ju en entente cordiale, som skulle med skäl kunna väcka farhågor, om man icke instinktmessigt kände, att fraserna här spela en ej ringa roll. Saken är, att Ryssland och den nordamerikanska Unionen behöfva hvarandra för genomdrifvandet af sina resp. planer. Genom sitt ömsesidiga goda förstånd neutralisera de vestmakternas politik i såväl gamla som nya verlden, medan de sjeltva deraf begagna sig på bästa sätt, Amerika för att få bort Frankrike och England från amerikanska kontinenten, Ryssland för att tvinga sistnämnda båda makter vill färglös politik, medan czaren fiskar i Orientens grumliga vatten. Det är naturligt, att såväl Österrike som Preussen vilja söka draga fördel häraf för sina omsesidiga planers fulltöljande. Båda måla de den orientaliska revolutionens spöke i de bjortaste färger. Märkligast år härvid den preussiska taktiken. För att fortfarande hålla Ryssland på afstånd, medan han ordnar efter sitt hufvud Tysklands angelägenheter, söker Bismarck genom sin tidning pusta upp den orientaliska lågan, i det han talar om Preussens intressen derstädes, hvilka kunna möjliggöra en anslutning till vestmakterna, medan han å andra sidan idislar betydelsen af den rysk-amerikanska alliansen, för att hålla de senare i schack genom den hemliga fruktan de hysa för att ett hemligt förbund verkligen existerar mellan Ryssland och Preussen. Efter att hafva uppräknat de olika rörelseutbrotten i Turkiet, säger neml. Nordd. allg. Leit. bl. a.: Alla dessa omständigheter bovisa, att Porten neppeligen skall utan främmande bistånd kunna äterupprätta ordningen i sina provinser. Frågans knutpunkt ligger emellertid deri, från hvilken sida den främmande hjelpen skall komma. Ett betänkligt moment lör situationen afgifver den telegrafiska underrättelsen om, att den nordamerikanska eskadern, som gästat Petersburg, enligt sin regerings bifall skall afgå till Medelhafvet. Detta steg skall helt säkert framkalla en liknande åtgärd från de europeiska sjömakternas sida. Den amerikanska pansareskaderns afsändande till den grekiska Arkipelagen får derjemte en särskild betydelse genom det politiska förhällandet mellan ryeka riket och den stora transatlantiska republiken. I förening med de ryska tidningarnes bekanta uttalanden om stämningen i deras land med hänsyn till händelserna i Orienten, skall det ej vara utan intresse att erfara, hvad man om samma sak skrifver till oss från Petersburg. Det heter uti den ifrågavarande skrifvelsen: ÅAlliansen med de amerikanska stateroa har för Ryssland stor betydelse, emedan den skyddar oss mot ett återupprepando af den sorgliga erfarenheten från 1853 will 1856 och skaffar oss en oegennyttig vän vid losningen af den orientaliska frågan. Redan nu har den amerikanske gesandten i Konstantinopel tagit de undertryckta grekerna under sitt beskydd, och Miantonomoh skall måhända med det första anträda resan vill Larnaka (Cypern), för att der i förening med andra örlogsfartyg af samma slag bistå de skamligt tyranniserade kristna. Ett halft dussin sådana monitorer kan på en half timma skjuta hela den turkiska flottan sönder och samman. Emellertid lär Miantonomoh spela åtskilliga det sprattet, att alls icke komma att afgå till de turkiska farvattnen. Den skrifvelse, som den revolutionära generalförsamlingen på Kreta afgifvit till de tvenne skydsmakternas representanter, föreligger nu, och heter det i densamma: Nöden tvingar oss att bjuda den fientliga hären spetsen, om man skulle försöka att borttränga oss från de platser, dit vi flyktat med våra hustrur och barn, tills vårt öde afgjorts genom de kristna makterna. Derjemte bringa vi till hrr representanters kännedom, att följande kyrkor profanerats och plundrats: Sa Kyriada i Kydona, S:t Demetrius, Den hel. jungfruns, S:t Pantalemon i Rethymo och den hel. förvandlingens kyrka; alla dessa kränkningar af helgedomarne ha föröfvats af den turkiska armcen. Man har ej stannat vid dessa dåd, utan stympat och pinat fredliga, obeväpnade menniskor, endast derföre att de vägrade att underteckna adresser, som ha för ändamäl att förneka, det vi ha något skäl till önskningar och besvär. Medan vi här i Europa med en viss spänning betrakta tecknen till amerikanarnes tendens att blanda sig i Europas angelägenheter, råder inom sjelfva den nordamerikanska Unionen en stark splittring mellan presidenten och de radikala. Presidenten sjelf afreste med en svit af c:a 30 personer från Washington till Chicago, för att lägga hörnstenen till det monument, som der rests åt Stephen A. Douglas, Illinois store statsman. Denna resa har egentligen varit en storartad vädjan till tolket i Nordstaterna om dess understöd mot kongressen, som så ifrigt motverkat honom. De mest framstående inom sviten äro statssekreteraren Seward, marinsekreteraren W ells, generalpostmästaren Randall, general Grant, seneral Meade, amiral Farragutt och senator Patterson från Tennessee, presidentens svärson. De resa på militäriskt sätt, i det en generalqvartermästare ombesörjer transporten och en generalkommissarie förplägningen. Trenne damer åtfölja: mrs Patterson, mrs Farragnut och en annan. I Filadelfia mottogo myndigheterna ej presidenten, emedan de tillÄ JAN 2 CGC8 A 11. — — — — —