Johan Fredrik lIlöckert. Äfven för det öga, som haft den skarpaste och säkraste blick för färgernas harmoni, lägrar sig en gång mörker. Ljuset är borta, endast skuggorna äro qvar. Litvet har svunnit, döden är kommen. Ögat har brustit och blicken är släckt. Litvess fackla, som ännu kunnat länge belysa verksam handling och sträfvan, är vänd upp och ned. Det är blott minnet som ännu lefver — domen öfver dödan man. Det sorgebudskap som i går på morgonen blef kunnigt, att prof. Höckert i Söndags eftermiddag aflidit härstädes, var icke öfverraskande för dem som visste att redan sedan längre tid tillbaka föga hopp återstod om hans tillfrisknande från den sjukdom, som långsamt men säkert tärde på hans lifstråd. Under de senaste månaderna hade prof. H. vistats i Marstrand, i hopp att der kunna stärka sin försvagade helsa och återvinna sina krafter. Under vistelsen der förspordes en bättring i helsotillståndet, men sedan han återkommit bit till staden för en vecka sedan, töllo krafterna helt hastigt — och innan kort slocknade den sista lissgnistan. Han utandade sitt lif i en öm moders och älskad systers armar. Bland svenska målare som äfven utlandet känner, är kanske Höckert den, hvars namn man numera hör oftast uttala. Och hvarför? Emedan han på den stora verldsutställningen i Paris år 1855 vågade framkomma med en tafla, till hvilken id och färger ej voro de vanliga, som hade någonting egondomligt, realistiskt, men på samma gång värmdt af den poesi, en sann konstnär vet att utbreda öfver det föremål eller den scen ur lifvet, han tager till behandling. Denna tafla varGudstjenst i Lölmocks fjellkapell i Lappland, som med ens bragte Höckerts namn på ryktets vingar genom Europa och kom hvarje svensk att känna sig stolt. Vi minnas ju litet hvar med hvilken begärlighet tidningarne åter gåfvo de utlåndska konstdomrarnes berömmande utralanden och med hvilken naturlig känsla af tillfredsställelse man sedan läste dem. Denna tafla inköptes, som bekant, af transmännens kejsare och öfverlemnades till museet i Lille. Den har denna sommar prydt konstutställningen i Stockholm, och helt säkert har en hvar besökande der för sin del öfverensstämt med konstkritikern, som rörande denna tafla yttrar: Ingenstädes har man så som här tilltälle att beundra de färgmedel, hvaröfver Höckert råder. Den egendomliga, genom det lilla fönstret inbrytande ljusreflexen i det at menniskor fyllda rummet, den mera undangömda vrå, der predikstolen höjer sig upp under taket, i hvars omedelbara närhet man ser predikantens hufvud lyfta sig i en verkningslull halfdager: allt sammanstämmer på det mest ötverraskande sätt. Kompositionen är icke mindre framstående, isynnerhet bildar den unga modren i förgrunden, som vaggar sitt barn, en lycklig motsats mot de i midtelpartiet församlade lapparne. Det tyckes oss, som skulle söckert i denna tafla gitvit det mest lysande prof på sin förmåga att medelst fargen förvandla den platta ytan till ett i djupet gående rum, fyldt af verklig luft, och att han måhända aldrig skall kunna hinna högre. Föga anade den, som nedskrifvit dessa rader, att verkligheten skulle så fort bekräfta hans antagande. Som konstnär skall Höckert aldrig hinna högre. Penseln har för alltid