Göteborgsposten – 18 september 1866, sida 1

sigte antagit ett uttryck af lugn eller likgiltighet. Det ljöd trumpetsignaler på afstånd, och nonaverna bröto ut i ett oerhördt jubel vid åsynen af några sqadroner afrikanska jiigare, som från andra sidan jagade fram och höggo in på fienden. I nästa ögonblick var karräön upplöst; vi sormerade linie och stormade med fälld bajonett löst på beduinerna, som al jägarne träng des öfver emot oss. Efter en kort och mordisk strid skingrades svärmen åt alla håll. Vid de störtade hästarne försvarade sig dock en och annan af dessa öknens söner ännu med beundransvärd tapperhet och sjönk blödande ned med ett äkta musulmanskt lugn. Midt under detta förvirrande tummel fick jag ögonen på en nistan svart beduin, som drog en hvitskäggig krigare fram under hästen och skulle bära honom bort, men hämmades at ett par zouaver, som i blind stridsifver störtade emot honom. Raoul som kommit några steg framom mig sprang fram och slog bajonetterna åt sidan. Den hvitskäggige — det var scheiken sjelt — blef tagen till fånga. Med korslagda armar tackade han Raoul och bad honom som tecken af sin erkänsla mottaga hans slaf, Jacoub, der svarte beduinen.