Göteborgsposten – 14 september 1866, sida 2

De sista dagarne ha vi mer eller mindre tydligt varierat samma thema. Som vanligt musicerade vi i dag efter middagsmaltiden. bet inträdde nagra minuters tystnad, och Gabrielle hade lagt handen öfver ögonen. — Ännu har jag ej fått något svar slutligen. r, hviskade i: Gabrielle tog handen frun ögonen och sade allvarsamt: — Gustave de Cadove har låtit anhaller om min hand. — Har ni gifvit honom nagot löfte? fragade jag med klappande hjerta. — Nej, aldrig, svarade hon med en innerlig blick. Men här finnas ständsfördomar, som ni måhända ej känner i ert lyckliga fädernesland, och mot de fördomarne väger kärleken intet. Gabrielle! nu vet jag det, ni älskar mig, utbrast jag glad och fattade hennes hand, och jag kände en sakta tryckning af denna hand. Gud vet att jag ej önskar hertigens död, men kämpa vill jag med honom om besittningen uf er. Den gamle markisen reste sig i detta ögonblick; jag lemnade pianot och närmade mig. Vi vexlade nagra allmänna fraser; derefter fragade han mig plötsligt: