FKFomitCen, Cmedan man var ense oln, att en sådan ätgärd mera skulle vara ett sken, än en verklighet. Denna punkt syftar utan tvifvel indirekte på Slesvig. Verkligheten är neml., att Preussen behåller hvad det erötrat, medan dess herradöme skulle förvandlas till ett sken, om den ifrågavarande befolkningen skulle ha en afgörande röst. Det går emellertid, så länge det går; men icke har den möjligheten ryckt fjermare, att den nordslesvigska befolkningens till öfvertro gångna visioner af stora strider på Slesvigs hedar, i hvilka rödbyxorna (fransmännen) taga en stor del skulle kunna blitva verklighet. I samband härmed må återgifvas följande berättelse i Frankfurterbladet -UEurope-: Då franske gesandten i Berlin, Benedetti, gjorde Blsmarck de första meddelandena om en gränsreglering, svarade den preussiske premierministern, att han till sin stora ledsnad såg sig alldeles ur stånd att afträda en enda fotsbredd tysk jord vid Rhen; men för att visa sin tacksamhet för de tjenster, som Frankrike gjort honom genom sin neutralitet, förklarade han sig villig att ingå på en annan gränsreglering, hvilken han hoppades skulle vara kabinettet i Tuilerierna särdeles välkommen, neml. i provinsen Posen till förmån för den polska nationaliteten. Drouyn de Lhuys mottog detta anbud och svarade, att Frankrike skulle sätta ännu sjörre värde på utförandet af en sådan plan, än på att förvärfva ett territorium vid sina Östra gränser, hvarjemte Benedetti samtidigt fick tillsägelse att uppmana den preussiske ministern till att inom kort tid hålla ord. Hr v. Bismarck, som har en makalös färdighet att gifva undvikande svar, visste emellertid att sno sig ifrån den franske gesandtens ifriga framställningar. Medan detta påstod fick Manteuffel befallning att fara till Petersburg, der en antipreussisk koalition höll på att bildas, och den militäriske diplomaten medförde under sin uniform som en talisman, hvilken skulle omstämma Rysslands känslor, en afskrift af den depesch, hvari franska regeriugen förklarade sig belåten med den polska nationalitetens återupprättande. General Manteuffel begagnade sig med stor framgång at denna talisman och rönte fullständig seger. Efter några dagars förlopp hade det hjertligaste förhållande uppstått mellan Petersburg och Berlin, och Bismarck hade sålunda befriat sig från de båda stormakteå, som vållade honom största bryderiet, genom att begagna den ene till att göra sig fri från den andre. Då såg han sig i stånd att kunna ge den polske deputeraden Lubienski följande svar: 4Det finnes i denna församling ej någon representant för Polen; här äro blott preussiska representanter, Denna pikanta anekdot må öfverensstämma med sanna förhållandet eller icke, men möjligt är, att förhållandet mellan Preussen och Frankrike snart skall inträda i det stadium, att det förra lemnas helt och hållet att rusa sitt öde till mötes. ÅJournal des DGbats antyder äfven: Vill Preussen räcka handen till en allians med det vestliga Europa? Det kan göra som det behagar. Om det midt i segerruset låter sig häntöras af sin uppblåsthet, skall man finna sig i att umbära det. I framtiden kan neml. lika väl förberedas en annan international kombination, som lofvar att bära lika goda frukter och för hvilken man ej skulle ha behof af Preussen. Bladet syttar härvid på en s. k. Medelhafsallians, hvilken skulle ingås mellan Frankrike, Österrike och Italien. Möjligt och tillochmed sannolikt är äfven, att England slutligen skulle åter bemanna sig och ansluta sig till densamma. Det visar sig neml. redan ganska tydligt, att England verkligen har skäl att söka stäfja Preussen. Dettas uppträdande mot Belgien och Holland är neml. af den art, att man kan skönja en plan hos detsamma, att bryta med Holland, för att äfven på denna sida komma åt hafvet och sträcka sig till Kanalen, för att besanna detta stolta uttryck af en tysk: Såsom preussiska örnen nu till lands åter förvärfvat sig en så lysande krigsära, att hela Europa med rätta förvånas deröfver, skall han hädanefter äfven på hafvet mäktigt utveckla sina stolta vingar. Det är på frågan om Luxemburg den preussiska pressen grundar sina våldsamma angrepp mot Belgien och Holland. Bjsmarcks tidning uppträder tillochmed häftigt botande. Efter att i flera år hafva begärt Luxemburgs utsöndring ur tyska förbundet, begagnade holländska regeringen tillfället, då Preussen utträdde, att äfven göra detsamma för Luxemburgs del. Preussen sönderref tyska förbundet, af hvilket Luxemburg således ej längre kunde vara någon del. Men nu bar det ej bättre till, än att i Luxemburg finnes en tysk förbundsfästning med preussisk garnison. Holland fordrar, att garnisonen skall lemna fästningen, men de preussiska organerna förklara, att fastän tyska förbundet är upphäfdt, är derför Luxemburg icke utträdt ur förbundet, h. e. Preussen. Bevisningen haltar, men dermed är ej så noga. Saken är, att Preussen vill ha en klo i Holland, för att vid tillfälle kunna bemäktiga sig detta land — och derför vill det ej släppa tvistefröet. Preussen litar ovilkorligen på, att Frankrikes ställning är så brydsam, med anledning if mexicanska frågan och förhållandet till Förnta Staterna, att det fortfarande skall nöja sig med den underordnade roll det nu en tid nnehaft i Europa, der hr Bismarck vill vara herre. Men det synes verkligen som att Frankrike nu vill på allvar göra slut med lenna fråga, för att ej längre bindas af densamma. Så bekräftar nu Moniteur sjelf, att ransmännen i Mexico utrymt Tampico och ka