Från Utlandet. Det kan ej undgå att i Frankrike göra det obehagligaste intryck, att Preussens ministerpresident i förslaget om Slesvigs införlifning visserligen nämnt ett territorial-arrangement med storhertig Peter af Oldenburg, men ej haft ett ord att egna åt den i freden med Österrike öfverenskomna afträdelsen af Nordslesvig till Danmark, om befolkningen så önskar. Intrycket måste bli så mycket djupare som artigheten mot Oldenburg egentligen gäller Ryssland, under det öfvermodet mot Danmark är en direkt förolämpning mot Frankrike. Samma dag som det preussiska annexionsförslaget inlemnades i deputeradekammaren i Berlin, eller d. 8 d:s, innehöll ännu den officiösa parisertidn. Pays en ledande artikel om Napoleons politik i den slesvigska frågan, hvari det återigen stolt upprepas, att rkejsaren aldrig ett ögonblick förlorat ur sigte den danska befolkningens i Slesvig sak. Tuileriehofvet har städse bibehållit sin åsigt i afseende på denna speciela punkt och af aktning för nationalitetsprincipen förklarat sig emot, att nordslesvigarne skulle skiljas från den danska monarkien, utan med deras eget samtycke. Kejsarens berättigade inflytande har i denna sak ernått en fullständig triumt till förmån för den moderna folkrätten. En särskild artikel, hvilken först upptogs i preliminärerna och senare uti freden i Prag, häfdar nordslesvigarnes okränkbara rätt att bli hörda ang. frågan, huruvida de vilja vara preussare eller förblifva danskar. Deras svar kan ej vara tvifvelaktigt, ty efter wienerfreden hafva de vid hvarje tillfälle och på allt upptänkligt sätt tillkännagifvit, att det är de ras lifliga önskan, att bevara sin danska nationalitet under konung Christian IX:s spira. Redan dagen derefter måste Pays lemna rum för ett telegram från Berlin, som angaf, att Bismarck så litet vårdade sig om den napoleonska politikens triumf, att han helt enkelt kastade den å sido, låtsade som den ej funnes — allt under det han djupt böjde nacken för Ryssland. Det skulle verkligen vara mer än förvånande, om franska regeringen måste smälta äfven denna kränkning, den hånfullaste och öfvermodigaste af de många, som Bismarck redan tillfogat henne. Krusandet för Oldenburgaren, som här endast är Rysslands melanhand, afser att åt Preussen vinna Oldenburgs och Rysslands arfsanspråk på Holstein och en del af Slesvig. Gör Ryssland äfven Preussen den tjensten, att för alltid afstå från lessa anspråk, måste det vara tydligt, att Preussen och Ryssland äro med hvarandra i n hemlig allians, öfver hvilken den ekandinaviska Norden minst af alla har skäl av