fäktare och jag betraktade den unge hertigen som min fiende, ja ännu mera, som en fiende till det väsen jag älskade med hela min själ. Vi korsade klingorna. Efter ett par omgungar måste jag, oaktadt min sjelfförtröstan, ovilkorligen tänka på musketören dArtagnan, som 1 mörkret fäktade med ÄÅthos, men utan att känna sin motståndare, och triffade på en jernfast hand. Hertigen förde sin klinga med kraft och skicklighet; likväl var han för hetsig, och Jag hade beslutat att fälla honom. Han gjorde som jag tror för tionde gängen ett snabbt utfall su att spetsen al hans värja snuddade vid mitt bröst. Jag parerade lika hastigt klingan och föll at. Min värja trängde in mellan högra skuldran och bröstet. Jag for tillbaka, jag kan ej neka det, med en kall rysning då jag såg Gustave blekna och vackla till sidan, medan blodet trängde fram. Hans sckundant tog honom i sina armar, och fran buskaget på nagot afstand skyndade flera personer fram. I en något mörk sinnesstämning for jag ensam tillbaka genom Boulognerskogen; jag önskade af hjertat att Gustaves sår ej måtte vara dödligt. Vid Are de triomphe de VP Etoile sor ett åkdon förbi; jag såg deråt och varseblef Raouls bleka ansigte, lutadt mot silkesdynan.