V VVVUVVVN. — Ä tendenser och åsigter för närvarande ha gjort dem omöjliga som kabinettsmedlemmar. Från detta parti at personliga intressen eller kanhända bättre intresserade personligheter har man en temligen tvär öfvergång till det stora demokratiska partiet. Dess öppet erkända mål skiljer sig i intet väsentligt från det moderata partiets. Men det skulle redan nu vilja söka att ernå sitt dolda mål genom att förmå massorna, hvilkas politiska rättigheter det så mycket som möjligt söker utsträcka, att i stort deltaga i striden. Hand i hand härmed går den känsla att Italien nödvändigt behöfver en mera energisk ledning at sin utrikes politik. Ja, detta parti träffar genom sin ytterst fint utbildade oafhängighetskänsla nåra tillsammans med de modererado toscanarnes parti, hvars ledare Ricasoli är. Den kompaktaste afdelningen inom detta parti är den moderata demokratiska gruppen. Dess kännetecken är tramför allt en djup rättskänsla, hvilken dock icke stannar blott i döda sormer. Tvärtom är det just hos dem man företrädesvis finner lif och ungdomlig eld. Denna partigrupp till hvilken parlamentets talangfulla ungdom med särdeles förkärlek sluter sig, innehåller hvad den italienska staten nu framför allt behöfver: homines novi — och nya män icke blott till person och ålder utan äfven till tanke och sinne. För den fördomsfrie betraktaren förefaller det ovilkorligt som skulle här vara att finna de män, på hvilka Italiens framtid kommer att bero. En tidigare redaktör af Diritto, Bargoni, står i spetsen för denna demokrati, omgifven af män sådana som Zanardelli, Molinari och Belazzi. Den garibaldiska gruppen at demokratien uppträder mindre statsmannalikt, men derföre mera beslutsamt och. populärt än de förutnämnda. Vid närmare betraktande, finner man att namnet Garibaldi gäller för densamma mest som ett slags täckmantel, enär ledarne för denna meningens skiftning lika litet tillerkänna de frivilliges förare inflytande på deras åskådningssätt som de visa särdeles vördnad för hans politiska åsigter i allmänhet. De äro till största delen tidigare Mazzinister och ha liksom vilkorligt anslutit sig till den konstitutionella monarkien. Enligt deras åsigt är det nuvarande regeringssättet ingenting annat än ett öfvergångstillstånd, hvars fördelar måste begagnas tills man blir i stånd att utan politiska slitningar afkläda sig det gamla monarkiska öfverplagget och framstå som republikaner. Cairoli och Laporta stå här i första ledet och en man sådan som Crispi har tillochmed trotsat förebråelsen för att ha öfvergifvit sin fana, då han anslöt sig till denna grupp, hvilken syntes honom erbjuda solidare borgen för framtiden än den röda mazzinismen. Närmast beslägtad med mazzinismen, hvilken nu synes vara utan organiserade anhängare inom nationen och parlamentet, är den extrema skiftningen af demokratien, hvilken i parlamentet liksom bland folket ännu räknar några enstaka anhängare. De äro öppna republikaner, dessa herrar, men de anse det likväl icke vara sin pligt att lägga händerna i kors och göra en politisk strike, blott emedan deras parti befinner sig i minoriteten. De anse sig tvärtom skyldige att äfven å sin sida göra något till uppbyggande af det gemensamma fäderneslandet, ätven under en at dem törhatad regeringsform, och så vilja de icke, såsom de äkta, fjerran från sitt hemland förtäras at ofruktbart groll. De ha derför atfslutit ett provisoriskt vapenstillestånd med Victor Emanuels monarki. Nicotera, Piarciani och Bastani, direktören för den Garibaldiska ambulansen, äro hufvudrepresentan