terna för denna gren af mazrinistiska demokratien. I representanthuset, mest på opposilionens bänkar, ha ytterligare några få representanter plats, hvilka försöka att gifva det specifikt katolska åskådningssättet ett offentligt uttryck. Dessa äro de bekanta dOndes Reggio från Genua och den klerikale historicskrifvaren Cesare Cantu, hvilka tillsammans ha att förfoga öfver 3—4 röster. Man kan näppeligen påstå, att dessa män representera en del af landets offentliga mening, som är mäktig af verklig existens, och det sätt hvarpå de kommit åt representantpoletten (hvarje representant erhåller nemligen vid inträdet i parlamentet en polett, på hvilken hans namm är prägladt) bevisar detta tillräckligt. En paragraf af konstitutionen bestämmer t. ex., att i andra kammaren blott ett visst antal af prolessorer — jag tror 70 — kan på samma tid ha representantmandat. Då sista parlamentssessionen öppnades, inträffade det, att detta antal blef öfverskridet, och bland de valda professorerna företogs nu lottning om hvem som skulle utgå. Lotten föll på diondes Reggio. Snart derefter hände det sig att ett parlamentssäte blef ledigt för Palermo. Det väljande kollegium derstädes hade förut sändt Crispi, äfvenledes en gammal mazzinist, till representantkammaren. De väljande togo nu den föregående sessionens omröstningslista i betraktande och märkte då, att dÖndes Reggio konseqvent röstat gemensamt med oppositionen. I Sicilien liksom i det öfriga fordna neapolitanska området anses ännu i dag af gammal vana hvarje regeringsmakt såsom folkets afgjorda fiende. Hvad var naturligare än att man mäste välja en oppositionsman, hvilken hade voterat mot denna farliga regering? Så blet dOndes Reggio, den reaktionäre klerikale, representant för den till hältten mazzinistiska valkretsen Palermo, och hang väljare ha alla skäl att vara belåtna med honom, då han aldrig uraktlåter, att med ett urverks regelmessighet afgifva sitt nekande votum mot hvarje regering. Detta är de män och partier, hvilka i Italiens offentliga lif finna ett uttryck tör sina åsigter. Ett mål ha de alla gemensamt: fäderneslandets enhet och utveckling till frihet; deras känslors högre eller lägre termometerstånd utgör enda skilnaden dem emellan.