Göteborgsposten – 11 september 1866, sida 1

77 1 Uul 1 UVI ATV OO OK ———— —L—— — — staden, att den skulle vara i ett fartygs våld, som kunde tränga så långt fram. Före år 1861 var denna kanal på några ställen endast 15 fot djup vid högt vatten, men sedan dess har österrikiska regeringen sländigt ökat detsamma, så att den nu har ett djup af c:a 25 fot genom hela sin längd, under det att flodvattnets inskärning vid dess mynning, förorsakad genom ett bälverk, en jetå, som uppförts på hvardera sidan och skjuter ut i hatvet, drifvit så bort sandreflarne, att stora srigsskepp kunna löpa in och ankra innanför, säkra för de vindar och sjöar, som förut gjort denna hamn osäker. Här är derför angreppspunkten för en flotta, som tränger fram mot Venedig från Ådrialiska Hafvet, och inga mödor hafva sparats, för att kunna möta en sådan händelse. ÅA. södra spetsen af ön Malamocco står det starka fästet Alberoni, hvilket jag besökte i går och hvars starka bastioner, breda vattenfyllda grafvar samt bestyckning af refflade och stora slätborrade kanoner och mörsare skulle gifva ett godt respass åt ett förbigående fartyg, understödda af det mindre, men väl ordnade fästet S:t Pietros batterier på andra sidan om hamnen och på ett afstånd af omkring 1,200 yards. Men då ett väl pansralt fartyg skulle kunna med 10 eller 12 knops fart passera förbi med föga skada ätven de starkaste kanoner, som österrikarne ega, hatva de omsorgsfulla försvararne dragit öfver vattnet mellan de båda fästena starka dubbla och fyrdubblade kedjor, stödda af stora bommar, som de ej kunna sänka för lågt ned i vattnet. Häromkring ligger äfven ett näste hafsminor, hvilka österrikarne ej vilja kalla torpedos och laddade med bomullskrut. Den under amerikanska kriget vunna erfarenhet har visat, att dessa förfärliga hamn-försvar icke få lemnas åt sig sjelfva och att de ibland vilja spela sina vänner det sprattet att vägra explodera. Österrikarnes plan för deras aflossande är följande. Antag, att ett fartyg löper upp i hamnen och nalkas det ställe, der faran är dold. En officer, som har sin station i ett litet bombfritt rum i fästet S:t Pietro, håller genom en messingskikare med en lodrätt tråd vid den yttre ändan deraf utkik på fartyget. Alltsom han flyttar kikaren, föres en visarenål af densamma rundtomkring en gradskifva, hvarpå vissa nummer finnas, hvilka utmärka dem af hafs minorna som äro i en linie med hans öga och fartyget. Han ser i hvarje ögonblick ned och uppläser numret för en kamrat till venster om sig, eller i nödfall kan en annan medhjelpare läsa i hans ställe, under det han med sin kikare följer fartyget. Personen till venster om honom står framför en messingsskifva, å hvilken de motsvarande numren finnas och med ett handtag af samma metall, hvilket kan svängas rundtomkring. Om den lästa siffran är 10, flyttas handtaget till samma nummer på skifvan, och den metalliska ledningen till minan n:o 10 är fullständig utom i en punkt. Om han läser 10!;, törberedas både n:ris 10 och 11 att explodera. Detta är allt hvad som sker i detta rum — neml. att minan eller minorna i linie med officeren och fartyget tällas i förbindelse med den elektriska apparaten, som är en vanlig friktionsmaskin. Man behötver ej frukta, att minorna explodera i orätt tid, ty aflyrandet sker på något afstånd rån det nyss beskrifna rummet och genom Pn annan hand. I en liten mörk kasematt, skyddad mot kastvapen af tjocka jernlämmar, vilka äro skiljda genom en smal öppning, beinner sig den siste af denna törsåtliga garnion. Han har äfven kikare eller tub med less vertikala tråd, men denna tub är fast ch är alltid riktad direkt längs minlinien.