Göteborgsposten – 10 september 1866, sida 2

Från Utlandet. J Den fredliga stämningen flyter för ögonblicket ofvanpå; men både i Frankrike och England upphätvas starka rop om, att dessa båda makter böra rusta at alla kratter, för att icke ötverflyglas at Tyskland eller rättare Preussen. Särskild uppmärksamhet förtjenar i detta afseende den engelska pressens hållning. Times, som funnit det fullkomligt på sin Plats. då Storbritanniens nye utrikesminister förklarade England vara mera en asiatisk än en europeisk stat, för att derigenom ådagalägga dess intresselöshet i Europas kontinentala förvecklingar, — Times utropar nu: Det skulle vara en dyster dag för England, om de händelser, som vi under de sista månaderna iakttagit, skulle tillåtas gå förbi, utan att gitva oss någon lexa. Vi hatva sett ett exempel. utan like i historien, på de snabba olyckor. som hemsöka en nation, då den uteslutande reor al sina truppers tapperhet och värdslösar dessa skyddsmedel, som nyare tiders upp täckter erbjuda åt alla som vilja begagna dem. Mod är en stor egenskap, men man kan lita på det för mycket; det senaste kriget i Europa är ej det enda i våra dagar, som bevisar att ett folk kan vara tappert och likvil förlora allt, om det är sin fiende underlägset antingen i antal eller krigsverktyg. I båda dessa vigtiga fall är England nu underlägset de andra stormakterna i verlden. Det finnes bland oss de, som påstå, att detta ej är någon verklig skada, emedan vi aldrig mera böra kasta oss i krig, och att vår mission bör göras mer och mer fredlig. Men det parti, som så räsonnerar ), är, desto bättre för oss alla, ännu icke det herrskande i England. Vi veta, att vi ej kunna genom vår egen blotta vilja bibehålla fred; att en dag kan oförväntadt komma, då krig eller uppgifvanae af vår ställning bland nationer skola vara de alternativer, mellan hvilka vi ha att välja, och då vi måste antingen försvara hvad vi ha, eller vända våra hufvuden bort och låtaj det tagas itrån oss. Vi hatva mången gäng förut stridit för vår ställning, och vi ännu kunna en gång komma att göra det. Krig är en af de vanligaste händelser i verlden, och vi borde att vara beredda till detsamma. ÅÄtt vara oberedd till strid, är detsamma som att förödmjukas och förtrampas. Vi kunna ha nog af att lita på det förfluma. Andra nationer röra sig sramåät, och om vi stå stilla, kunna vi få en vår egen olycka att klaga ötver, i stället för ett tillfälle att draga vinst af ett annat folks olycka. Så sanna dessa ord äro, så märkligt är det ätven att de nu uttalas af den allmänna meningens barometer i England det kameleontiska verldsbladet. Skulle verkligen John Bull ändtligen ha tröttnat vid den förödmjukande roll, till hvilken han bragts genom en feg politik. I Frankrike återigen fordrar man en ny organisation af landets försvarskrafter. Forcade säger i Revue des deux Mondes, att Frankrike är nödsakadt att ha en armå, som är åtminstone lika stor med Tysklands. Det skulle ej allenast vara oförlåtligt, utan omöjligt att icke göra det. Att nöja sig med underlägsenhet, skulle å Frankrikes sida vara en brutal afsägelse af dess ställning i Buropa. På grund häraf fordrar han en efterhärmning at det preussiska systemet — emedan det system at frivilliga, som passat så väl i England, är otillämpligt för Frankrike, så som det s. n. är orgamseradt och tyrdie. IIvilken plan som än må antagas, påyrkar han nödvändigheten af en snabb revision af Frankrikes militära institutioner, för att betrygga Frankrikes säkerhet, värdighet och myndighet, vi säga icke från en förolämpning, hvilken helt säkert ingen skulle påtänka eller vilja åsamka oss, men från all misstro och tvitvel om dess styrka. Då tvenne så framstående organer för vestmakterna kunna föra detta språk, är det antagligt, äfven om man ej visste det at andra anledningar, att den stora allmänna meningen i båda länderna förer samma språk. Detta är således den tfredens tcra, som man nu vill uttrumpeta såsom inträdd i verlden. Dess forsta trukt skulle vara rädsla och nya oerhörda rustningar — hvarför? Derför att det nu inträdda tillståndet nu ej erbjuder någon säkerhet, icke ens för så mäktiga stater som Frankrike och England. Och detta skulle vara den basis, på hvilken en ny vevig fred skulle grundas! Men hurudan skall de staters ställning bli, som ej kunna tillmäta sig äran af att vara stormakter? De få de se sig om, såtramt de icke vilja ansluta sig till den danske kronprinsens mening, hvilken, enl. en korresp. till Newvork Herald. under sitt besök på den