Göteborgsposten – 10 september 1866, sida 2

baka i kort galopp. Vi passerade ett elegant ckipage; Raoul helsade flyktigt deråt — — det var Gabrielle, som, åtföljd af en äldre dame, satt tillbakalutad i framsätet, insvept i ett tioch dandyen, som red vid sidan om vagnen och från sin vackra arab konverserade med henne, var Gustave de Cadove. Jag helsade så djupt, så vördnadsfullt, men kände mig nästan förödmjukad af hennes obetydliga nickning med hufvudet, och hennes blick förfelade denna gång sitt intryck, ty Gustave vände i samma ögonblick på hufvudet och betraktade mig med ett högst, som det föreföll mig, hånfullt småleende. På atervägen kom Gustave emot oss och vände om i vårt sällskap. Raoul presenterade oss för hvarandra, men som jag tyckte i en något förlägen ton. Den unge hertigen lyftade flyktigt på hatten, och jag säg att han undertryckte det fatala småleendet; men jag gjorde våld på mig sjelf och utergäldade hans helsning med lugn värdighet, som jag tror,