Göteborgsposten – 10 september 1866, sida 2

officer: Ryssland och Förenta Staterna äro de största länderna i verlden; jag hoppas, att dessa båda länder alltid skola fortfarande vara vänner, och att de gemensamt skola åtaga sig de små fiskarne och sörja för, att ej någon skada sker dem. Detta är ju herrliga utsigter nog och en glänsande illustration till den moderna tesen om folkens sjelfbestämningsrätt, såsom en följd af nationalitetsprincipens tillämpning! Det är väl också i öfverensstämmelse dermed som Ryssland, slukaren af så många olika nationaliteter, nu börjar tala om häfdande för sin del af den slaviska nationalitetens rätt, hvilken mena de goda ryska politici, skull vara mäkta hotad i Orienten. Så säger Corresp. kusse: Vi kalla ej fram den orientaliska frågan; det ligger tillochmed i vårt intresse, att för ögonblicket hålla henne borta, men hon har uppstått utan Rysslands delaktighet. Å ena sidan drifves Österrike sedan sitt nederlag mot öster af sina vänner i Europa; man söker ställa det i spetsen för de slaviska folkstammarne. Å andra sidan kämpar Tyskland ögonskenligen mot faror, som ölverstiga dess krafter, och det är tydligt, att vestmakterna öka lösa den orientaliska frågan, och det utan Ryssland. Skola vi då förblitva passiva åskådare, när allt är i rörelse omkring oss? Nationalitetsprincipen antager hittills okända törhållanden, händelserna ha gifvit det en omätlig styrka; Tyskland konceutrerar alla sina krafter, det tyska elementet skall snart uppträda som enhet; Italien hade i detta verk föregatt Tyskland; skulle då Ryssland vara den enda makt, som förnekade denna princip gentemot sina religionsvänner i Orienten? Vi önska ej göra eröfringar), vi vilja icke (!) utvidga våra besittningar i Orienten; men om de kristna befolkningar, som lida under det ottomaniska oket, börja röra på sig, skulle då Ryssland vara den enda makt, som ej visade dem deltagande, och böra vi icke understödja deras sträfvanden? Det anses äfven allmänt, att förändringen inom det iranska utrikesministeriet just afser dessa hotande orientaliska förvecklingar, ehuru det äfven är sannolikt, att den har den romerska frågan i visst fall till grund. I afseende på denna fråga, der nationalitetssaken äfven spelar en roll, men så att det här är folket sjelft som vill en förändring och införlifvas i Italien, öfverensstämmer man deri, att under handlingar äro i gång för ernående af något slags ötverenskommelse, och det italienska kabinettet är redan i besittning af det nya förslaget ang. den romerska statsskuldens fördelning. Men de radikala i Italien tyckas ej vilja veta af någon kompromiss med påfven. Denna kompromiss, sådan den lärer föreslagits af Frankrike, är, att Italien skall behålla Florens som sin verkliga hufvudstad, men äfven låta Rom vara det vid högtidliga tillfällen på samma sätt som Ryssland har till hufvudstäder Petersburg och Moskwa. Den påfliga grannlåten, dock beröfvad en del emblemer, skulle qvarstanna i Rom, som för öfrigt skulle helt och hållet ställas under Italiens administration. Detta vilja ej de radikala, som naturligen skola begagna frågan till att dermed angripa regeringen. Mazzini smider sina vapen och spinner åter rinker. Han befinner sig sedan sju veckor tillbaka vid italienska gränsen och vill till ett sista försök begagna den närvarande jäsningen. Dock skall väl jublet vid Victor Emanuels slutliga intåg i Venedig något lugna sinnena. Diplomatiska kåren tros skola härvid beledsaga konungen. Apropos Italien, förtjenar töljande punkt i den af generalrådet (landstinget) i departementet Sjöalperna afgifna adress till kejsaren ett visst afseende: Generalrådet förnyar den önskan, att kejsarens regering måtte komma öfverens med den italienska regeringen om, att så snart som möjligt en ny gränsreglering eger rum, hvilken mera öfverensstämmer med billighet än den, som töretogs år 1860, för att derigenom tillfredsställa de befolkningars behof, som bo på den vestliga sluttningen af bergen och utgjorde en del af det gamla gresskape: Niazra. Men Frankrike har verkligen annat att tänka på, än att göra nya inkräktningar på italienskt område. Den mexicanska frågan ger kejsar Napoleon ej ringa hufvudbry. I Mexico har nemligen den kejserliga regeringens myndighet alldeles gått under och fullständig anarki råder i landet. En högre officer vid den i Mexico tjenande österrikiska legionen har meddelat en korresp. från Paris en del intressanta upplysningar. Enligt desamma är benningnoden så stor i statens skattkammare, att tillochmed soldaterna vid den österrikiska legio nen, hvilka annars haft företräde, icke kunna betalas, och kejsar Maximilian ser sig nöd