Göteborgsposten – 10 september 1866, sida 1

jag slutligen till teatern Carlo Felice. Der är präktigt: allting är förgyldt eller af rödt sammet, med sex logerader och en stor midtelloge med krona öfver för kungen; det såg min blick i förbifarten medan jag blickade upp till alla loger, alla dessa skimrande rader rundtomkring, hvarest hundrade och åter hundrade solfjädrar satte luften i böljande rörelse och skuggade för de gnistrande blickarne. I logen der uppe till venster, prima fila, uppdlagade jag omsider en liten hvit sidenhatt hvilande öfver ljusa hårflätor; hon sänkte den rosenröda med perlor besatta solsjådern — — det var hon, den lefvande Psyche, och logen vid sidan om hennes var tom. Jag smög mig bort, ut i vestibulen, till kontoret, der jag begärde nycklarne till den lediga logen och kastade fram några napoleondorer. Åndlös skyndade jag upp och in. Jag helsade med antaget lugn på hennes tre följeslagare, som vid mitt inträde sågo sig om. Logerna ha blott sidoottomaner och äro intill midten skiljda från hvarandra genom röda sammetsför ängen. Lyckligtvis suto de tre herrarne nästan med ryggarne vända mot min loge, men Psyche ensam på ottomanen midt framför mig. Först litet efterat sänkte hon sin solfjäder till sidan, och som om hon nu först märkte min närvaro, återgaf hon min helsning — — med en blick,