Göteborgsposten – 10 september 1866, sida 1

Paris, 1862. Februari. Jag såg henne sista gången i Genua på teatern Carlo Felice. Det är som om Psyche försvunnit från mitt lif, och som den evige juden har jag rastlöst vandrat och vandrat, genom hela Italien, genom alla städer, öfver alla berg och floder, genom alla teatrar och muster. Verlden synes mig ha förlorat sin tjusningsförmåga och sjelfva söderns sol glänste matt. Här i Paris, under den stora säsongen, måste jag väl dock finna henne, och som den originellaste britt genomsöker jag hvarje märkvärdig plats — Louvren, Luxembourg, alla teatrar och cirkusar, bois de Boulogne, Champs Elysees, alla boulevarder och pa er, ja, ända till Pere-la-Chaise och ned i katakomberna har jag varit och sökt; messan har jag bevistat i alla kyrkor. Här är i dessa dagar ett oerhördt tillopp af menniskor, ett ohyggligt larm på alla boulevarder; det är ju fastlagen. Jag kan ej komma fram och söka i denna trängsel, i detta menniskohaf, mellan hvars böljor man dyker ned, så att man ej kan se något; blicken förvirras slutligen af de hundratusen förbitågande ansigtena; larmet gör att jag ej kan urskilja nåson särskild stämma. Från balkongen här på Boulevard des Italiens och från de uppslagna