Göteborgsposten – 10 september 1866, sida 1

hvari jag trodde mig se någon förvirring, och pa hennes kind skimrade en uppblossande rodnad. Jag hörde dem sjunga från scenen — en vacker tenor, en djup bas, en herrlig altstämma; jag såg flyktigt de präktigaste dekorationer — moriska palatser med upplysta salar, sköna trädgårdar i elektrisk belysning med plaskande vattensprång och prunkande med orientens rikedom at blommor och frukter; vilda klippafsatser med höga broar öfver brusande strömmar; kamp och tornering mellan pansarklädda riddare med silfverhjelmar på hufvudet; och då de på väldiga gångare kommo ridande öfver bron sag man klart deras spegelbilder i floden inunder; houris, hvilka som drömbilder sväfvade halfklädda fram från Muhameds paradis och uppförde luftiga dansar vid en mängd harpors ljufva toner. Men hvad det var för en opera, hvad trollbaletten hette, det vet jag cj — — för min tanke och min blick var det hela blott en ram omkring den älskade bilden, som liksom sväfvade framför mig, stundom försvann, men alltid kom igen. Den enda halft prosaiska tanke på verkligheten som föll mig in och som jag fasthöll var, att jag aldrig tänkt mig att en solfjäder kunde spela en så betydelsefull roll i qvinnans tillvaro.